Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1854, sida 1

della armsors ganisationen, icke heller behöfve vi här yttra huruvida nämnde organisation kan blisva sullkomligare, genom det man håller vid hvarje regemente, under några månader af året, en liten del till ett slags garnisonstjenst i landsortsstäderna; något annat blifver väl ej af hela den så kallade instruktlionen. Vi antage derföre, hvad Regeringen sjelf förklarat, eller att hela den blifvande inrättningen är ett vilkor för indelta inlanteri ets sjenstharhel, och att denna kan vinnas medelst 40,000 rdr. Men vi fråga tillika: huru har då Regeringen i all tid, och isynnerhet under de 15 år som förflutit sedan anslag lör ändamålet första gången af henne äskades, kunnat lemna hela denna, den talrikaste och vigtigaste delen af vår försvarsstyrka, i ofjenstbart skick, endast för det att dertill 40,000 rdr erfordrats utöfver de till fyra och en half millioner uppgilna, men med alla indelningsverkets derutöfver stigande utgifter säkert mellan sju och åtta millioner rdr bko utgörande ständiga kostnaderna, och de till flera millioner mellan hvarje riksdag uppgående extra eller tillfälliga anslag? Ar det tankbart, att då fråga således varit att förekomma ofjenstbarhet för en försvarsstyrka af 21,300 man med öfver 900 officerare, man bordt tveka att t. ex. låta tusen rotar vara vaLante, för att finna tillgång att under djupa freden bereda tjenstbarhet åt öfver 20,000 soldater? Eller är det ej en den oförsvarligaste underlåtenhet, sedan Rikets Ständer förklarat sig ej kunna föröka de betydliga anslagen till försvarsverket under fred samt yttrat sig öfvertygade, Fatt medel inom varande tillgångar kunde för dylika ändamål af armåelörvaltningen beredas, att under tiotal år lemna allt å sido, för det man icke vill på något enda sät inbespara denna, i förhållande till hela försvarskostnaden, högst obetydliga summa? Den utgör troligen ej en tvåhundradedel af hela landtförsvarskostnaden. Men om, såsom vi redan antydt, denna krigsförvaltningens obenägenhet att bättre ordna våra försvarsangelägenheter, med de redan befintliga anslag, är klandervärd, hvad skall man då säga om de folkets ombud, hvilka genom beviljande af nya anslag lemna stöd åt eller visa öfverseende med sorglösheten eller misshushållningen med statens tillgångar. Man kan visserligen ursäkta, att med förhållandet obekante män, hvilka icke af erfarenhet kunna bedömma den indelta armåeens rätta militära beskaslenhet, men möjligen af dess i vissa, ehuru temligen skenbara, afseenden medborgerliga natur samt moraliska och ekonomiska ställning, tycka sig finna den förtrasllig, lätt förledas af en regerings förklaringar, att tro en sådan ny institution vara behöslig, för att göra denna armåe tjenstbar. Men att representanter, som haft föresynen af fyra föregående riksdagars ganska välgörande beslut och utlåtanden, att medel till inrättningen kunde och borde sökas inom indelningsverkets egna tillgångar, på sådant sätt frångå denna princip och vid samma riksdag på temligen lösa skäl anslå millioner till extra anslag åt försvarsverket, belasta folket med nya ständiga utgifter för ett ändamål, hvilket så lätt genom regeringens egen omtanka kunde vinnas, det är och blifver ett sorgligt bevis på