Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1854, sida 1

geborgs själ var tanken på general Tschammers återkomst. Hur stor blef då icke hennes glädje vid den underrättelsen, som hans gemål en dag tillförde henne, att krigsoperationerna krälde hans qvardröjande vid armn under czarens hemresa! Det var henne ett nytt prof på himmelens underbara nåd och stärkte henne i den ölvertygelsen att hennes lycka stod under dess hägn och beskyddades af dess allsmäktiga kraft. Nu förgingo ett par månader, som kanske böra räknas som de lyckligaste, emedan Ingeborg derunder började förgäta sin fruktan och i samma mån högre njuta af sin sallhet. Hysing besökte nästan dagligen de unga makarne och strödde vänskapens eterneller bland de rosor, hvarmed kärleken bekransade deras lis. Lilla Sigrid, som efter Ingeborgs afflyttning från klostret der icke kunde finna någon trefnad mera, och derför straxt derefter blifvit af pappa Uuysing hemförd, fann icke allenast ett dagligt tillhåll hos Staels, utan äfven snart ett hem i deras hus. sedan Stael såg alt han derigenom befriade sin vän från ett verkligt bekymmer och sjeli kommit till delaktighet af hans öfvertygelse, att den flickan var ett välsignelsens barn, sedan han funnit att Försynen genom henne utlagt Ariadne tråden till hans Ingeborgs befrielse och begges deras lycka. Den som rätt förstår kärlekens välde, förspiller aldrig dess goda, från hviiket hjerta det bjudes oss, utan förstar alltid att derigenom utvidga cirkeln, inom hvilken han sluter sin lyckas knut. Så, ehuru rik nog genom sin makes kärlek, sörskot dock icke Ingeborg den, som lilla Sigrid skänkte henne, utan återgäldade den med en ömhet som, verkligen kunde kallas moderlig. Så förslöt någon tid af de unga makarnes lif liksom i ett solbadd af kärlek, vänskap och tillfredsställelse, och föräldrakär lekens hopp fick äfven snart del i deras glädje. Men liksom solen, då hon varmast skiner fram ur molnen, ofta bebådar regn, har ej sällan den klaraste lyckan vexlingar i sina spår. Men innan vi komma dit, låtom oss ännu några ögonblick uppehålla oss vid Staels och Ingeborgs lycka. Det enda som understundom förekom Ingeborg oroande och fördystrade henne, var tanken på Ebba, om hvilken hon ingenting hört allt sedan hon lemnat Moskau, något som var ganska naturligt, dels i anseende till de på den tiden få och oregelbundna kommunikationsanstalterna der i landet, dels af Ebbas fullkomliga okunnighet om Ingeborgs vistelseort. Nu hände det sig en förmiddag då hon matt och illamående laggt sig på soffan i ett al rummen i hennes enkla boning, att