Från klostret förde Catharina Ingeborg med sig till sitt eget palats. Sedan hon der, i ett af smårummen lemnat henne några minuter åt sig sjelf, och eftertankan af allt hvad som passerat, kom hon tillbaka, beledsagad af Natalia, under det dörrarne till en annan sida öppnades, derifrån Stael inträdde. Må man tänka sig hans och Ingeborgs öfverraskning och glädje vid åsynen af hvarandra! Ett rop undföll dem begge. Stael sjönk till Ingeborgs fötter; Natalia vände sig om och nedpressade en suck, som hotade att qväfva henne, Mrirna unga älskande, — sade Catharina med lika myeken mildhet som värdighet, 1 uvt hon steg fram och fattade deras händer, —