Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1854, sida 1

— O, min Gud! I — Ått erbjuda dig mitt, för så vida det handlar om att befria dig från detta kloster, och ... Men derom får man väll icke tala inom dessa helgade murar. — Och Catharina afbröt sig, skrattande rätt hjertligt. i Må man föreställa sig abbedissans uppsyn vid allt detta, och hvilka känslor hos henne sattes i rörelse! — Ers höghet! — stammade hon. — Detta är stridande emot klostrets bruk och mina pligter . . . — Hvad, min värda fru abbedissa! Ni måtte väl icke råkna fröken Horn vigd vid edra bud? Hon kan väl icke vara! annat än inpensionerad hos er, och i denna egenskap berättigad att lemna er? I — Hon är en ung, omyndig flicka; och den som är i faders ställe kan endast . . . . l — Jag förstår, jag förstår! Men i detta ögonblick skänker jag henne en ny både fader och moder, — erar Petter och ; 3; ; os 5 i mig, — erkänner ni deras förmynderskap? h Åbbedissan förmådde knappast svara. Hon, nyss den starka, den i känslan af sin makt så säkra och obevekliga, stod i der nu öfvervunnen och besegrad. Hvad ville hon göra emot Catharina, emot henne som egde dens hjerta i sin hand, inför) hvilken Ryssland darrade, och som mäktade sträcka sin hämd! lika långt som sin vrede, antingen den drabbade inom helgedomens eller verldsliga höghetens gebit? Det fanns icke mer) än ett parti att taga. Åhbedissan Iyftade sina händer mot himlen, och kallade honom till vittne på sin oskuld.