Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1854, sida 1

få tala med abbedissan; hon bad mig säga det, emedan hon önskar slippa att vänta. — Inom dessa murar hafva konungar fått lära att vänta och furstar att glömma sin höghet. Catharina får afvakta min ankomst. Säg henne det. — Systern gick, men Ingeborg, som hört hvad hon haft att förkunna, utropade, fattad af en glad aning: — Catharina! Store Gud, kanske har du så förunnat mig bönhörelse? — Mitt barn, du har hört min befallning. — Min abbedissa, jag vill tala med hennes höghet, jag vill säga henne allt. Jag skiljer mig icke en handsbredd från er; jag släpar mig i edra fotspår, jag sasthåller mig vid edra kläder. Endast med våld skall ni kunna visa mig från er. — Vansinniga! — utropade abbedissan, — och det oförändrade lugn hvarmed hon i känslan af sin öfverlägsenhet hittills vetat bibehålla sin värdighet, förbyttes nu i en vrede, den hon ej mäktade återhålla. Ingeborg stod med sammanknäppta händer och en hållning som visade, att hon var beslutad till det yttersta försöket. Så stodo de några ögonblick, betraktande hvarandra, liksom tvenne kämpar, hvilka vilja öfvertyga sig om hvarandras krafter för den förestående striden. — Trotsiga! — sade abbedissan, med ett bittert löje, sedan hon tycktes finna att intet annat medel skulle lyckas — Gå, syster Ursina och säg Catharina, att jag i dag är hindrad. — O, min Gud! — utropade Ingeborg. — Ni ser hur det lyckas att strida mot mig. Men i detsamma hördes ett slag på dörren och en stor, ståtlig fruntimmersgestalt, med utmärkt vackra, men nästan maskulint starka drag, och blå klara ögon visade sig. På hennes hållning och imponerande sätt att föra sig, kunde man nästan se att hon var född att herrska. Detta var Catharina. — Förlåt, — sade hon, — att jag tvingat mig hit, men detta rum hör Ju ingalunda till ställets helgedomar, och jag har således icke våldfört mig på edra lagar! Är detta abbedissan sjelf? Abbedissan gjorde en bejakande bugning. — Mitt ärende ...