Tryckfriheten ), (Slut fr. föreg. N:0.) j Om sålunda sjelfva skandalpressen kan, till trots af de missbruk utaf tryckfriheten, som der onekligen äga rum, anses mera gagna än skada, huru mycket mera blir ej detta fallet med den press — hvilken lyckligtvis är i vårt land den långt öfvervägande, — som icke tillhör den s. k. skandalens område? Äfven der kunna misstag ske, äfven der kunna falska åsigter drifvas, förvillande omdömen sallas, men de bemötas från andra håll; konflikten af meningar framkallar diskussion till ämnenas utredning och frukten af den stora andliga verksamhet, hvari menniskorna sålunda indragas, blir förr eller sednare några gifna sanningar. Det är ju alltid utur en sådan gäsning af stridiga åsigter, som sanningen framgått. Man klagar öfver att diskussionen inom pressen, det är den s. k. ,polemiken, antagit en så hätsk och fientlig karakter och ofta öfvergår till personligheter. Men har icke detta varit förhållandet med de flesta, äfven rent vetenskapliga tvister, i alla tider? Behöfva vi erinra om t. ex. Theologernas strider i medeltiden, eller om det sätt hvarpå den store oppositionsmannen Luther dref sin polemik? Behöfva vi erinra om den rent litterära tvist, som drefs mellan utmärkte män, vid början al detta århundrade, I hvarunder man hörde sådana ord, som dessa: , Hut, vitterhetens racka, hut! Finna vi ej i våra egna dagars strider, vetenskapsman och politici emellan, samma häftighet, ehuru i något mera hyfsade former? Ar det då dagbladslitteraturen, på hvilken all I skuld skall kastas? — Hvarje opartisk betraktare skall nödgas medgifva, att den öfverhufvudtaget står på en mycket högre ståndpunkt, i i afseende å hyfsning i uttryck och moderation i framställningssättet, än den någonsin gjort, och detta oaktadt det ligger i sakens natur, att strider af så genomgripande praktisk betydelse, som i de politiska och industriella frågorna, lättare sätta passionen i rörelse än hvad de vetenskapliga stridsfrågorna borde göra. Men vi hafva mer än en gång gjort den erfarenheten, att personer, som strängt klandrat tidningspolemikens hetta och yrkat på större hofsamhet, hafva då de sjelfva någon gång uppträdt, gjort sig förfallna till ett långt mera häftigt och kränkande skrifsätt än tidningsskrifvaren. Men alla öfverdrifter straffa sig sjelfva, och om intet gäller detta mera än om tidningsskrif veriet. Den ena tidningen vakar öfver och bestraffar den andra och det uppstår således en inbördes kontroll, som är verksammare än hvad alla lagar kunde vara. Vakna samtidigt dermed allmänhetens rättskänsla och motvilja för detta ,ovett, som en del menniskor rent af fordra att läsa i en oppositionstidn., så äro vi fast öfvertygade, att den periodiska pressen skall inträda på en allt högre ståndpunkt, och derigenom vinna aktning åt det ansvarsfulla publicistiska kallet, samt sålunda ock med detta kall införlifva allt högre förmågor och ädlare krafter. Det synes oss, vid ett opartiskt betraktande af saken, som den svenska tidningspressen vore stadd på en god utvecklingsbana i detta fall. Om den också icke kan presentera uppsatser af större politisk erfarenhet, såsom åtskilliga af de större utländska tidningarne, t. ex. Times, Journal des Debats m. sl., hvilkas stora resurser medgifva dem att anställa olika medarbetare i olika fack, så råder det inom den svenska pressen i allmänhet en ärlighet och obesticklighet, hvilka utgöra vår nations dygder, men som tyvärr ej finnas öfverallt utomlands, äfven i de mest aktade tidningar, hvilkas omdömen i mer än ett fall, i politiska, litterära och konstkritiska frågor, influeras af egen nytta. Att man, under sådana förhållanden, valt just denna tidpunkt, att komma fram med ett angrepp på tryckfriheten, skulle förundra, om man ej såge, att ju mera ärlig, sann och frisinnad pressen blifvit, ju allvarligare har den angripit en styrelse, som icke äger dessa egenskaper, som motverkar landets utveckling till hvad det kunde blifva, som förhindrar alla reformer till det allmänna bästa, för bevarande af fåtalets spridda förderfliga intressen — och ju mera skoningslöst har den blottat maktmissbruken, då de kommit till dess kännedom. Håri ligger anledningen, hvarför vederbörande nu tagit sig för att försöka angripa tryckfriheten, för att, såsom det heter, förekomma dess , missbruk. Men alldrig har ett sådant försök skett otympligare än i den närvarande kgl. propositionen. Man vet ej hvad man mest skall beundra hos denna proposition, dess illa dolda assigt, eller den totala brist på allt politiskt omdöme, som ligger i dess framställande vid denna tidpunkt. Blott den ringaste bekantskap med borgareoch bondeståndens majoriteter borde hafva visat ministeren, att propositionen alldrig skall gå igenom. Och ändock