Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1854, sida 1

rådet voro närvarande, då det på Kongl. Maj:ts befallning uppsatta förslag till denna proposition af just. statsministern upplastes, äfvensom att K. M., i öfverensstämmelse med statsrådets und. tillstyrkan, detsamma i nåder gillat. — LIidninger nämner deremot ej, och torde väl ej derom hafva sig något bekant, hururuvida någon eller några af statsrådets ledamöter reserverat sig mot samma förslag. I okunnighet härom måste man göra samtlige rådgifvarne anSvarige för det de kunnat tillstyrka H. M. et! så i allo sörolyckadt förslag och dermed onödigtvis ådraga honom den impopularitet, som måste blifva en ovilkorlig följd af förslaget. Den afgisna propositionen inneh., såsom man finner, alls icke något förslag till ändring i vår tryckfrihetsförordning, såsom man väntat, och hvilket väl kunde i många afseenden varit af behofvet påkalladt, utan det innehåller endast den planen, att för framtiden göra det för regeringen lättare, att genomdrifva vissa önskade förändringar, således att utvidga regeringens makt på representationens bekostnad, hvarmed regeringen på samma gång gifver den närvarande representationen ett tydligt misstroendevotum. Det är icke första gången vid denna riksdag regeringen så uttalat sitt misstroende till representationen. Den förra gången gällde det tullfrågan, då man framkom med det absurda förslaget, att representationen skulle för en tidrymd af 10 år afsäga sig rättigheten, att göra några förändringar i tulltaxan, hvarigenom det påstods att en större stadga skulle vinnas i den industriella lagstiftningen. (Man förbisåg bland annat dervid, att ingenting verkat mera störande på de industriella förhållandena än just regeringens prerogrativ i fråga om utförselförbud af spanmål, bränvinsbränningsförbud o. s. v.) Det misstroende regeringen har uttalade för representationen gick tillbaka på ett eklatant sätt, och enahanda lärer Väl ock blifva förhållandet med den närvarande propositionen. Men hvarföre, må man Väl fråga, framställer då regeringen icke i första rummet en proposition om representationens ombildning, då man har så litet förtroende till densamma? Männe icke regeringen, så väl i sin egen generade ställning till denna representation, som i folkets allmänna önskan och det tydligt insedda djupa behofvet al en förbättrad nationalrepresentation, ett behof, som regeringen sjelf uttalat, — skulle äga anledning att framkomma med ett förslag i detta hänseende, som ginge ut på att upphäfva det närvarande olyckliga ståndssplitet och klassintressenas herravälde öfver landets allmänna intresse? Denna fråga är väl naturlig, men innebär tillika en motsägelse, ty huru skulle man begära något sådant af den regime, som för närvarande leder svenska folkets öden? Då 1809 års män insatte tryckfrihetsförordningen bland rikets grundlagar, visade de dermed tydligen, huru vigtig de ansågo denna frihet och de ville derföre på allt sätt värma densamma mot maktens ingrepp. Väl är det sannt, att en mängd specialbestämmelser derigenom inkommo i grundlagen, som icke rätteligen tillhör densamma, men vi tro dock att äfven detta varit nyttigt. Vi hafva neml. sett huru reger. i andra fall förmått genomdrifva en hop specialstadganden, som tydligen strida mot den all