jnskrankt. Huru har det t. ex. gått med religionsfriheten, som man trodde sig garantera i regeringssormens 16 F? Jo så, att grundlagens ord stå der såsom allmdn sats, men såsom ord utan betydelse, emedan principen ej blifvit utförd i speciallagar. Huru har det gått med svenska folkets sjelsbeskattningsrätt? På samma sätt; d. v. s. så att saken står uttryckt såsom grundsats, under det att i verkligheten det är löntagarne och icke det skattdragande folket, som afgöra om beskattningen, hvilket gått så långt, att äfven då löntagareintresset tillfälligtvis stannat i minoriteten, så har man än dock fästat mera afseende på deras anspråk än på de skattdragandes behof och önsk ningar. Under sådana förhållanden må man i sanning prisa den försigtighet, som åtminstone betryggade tryckfriheten genom speciella föreskrifter. Man har talat och talar mycket om tryckfrihetens missbruk. Vi hafva ej varit blinda derför och hafva mer än en gång med den största bedröfvelse sett de vanarter, hvartill den periodiska pressen gjort sig förfallen. Men det är tid på att man opartiskt gör sig reda för dessa missbruk och undersöker, om deras följder varit så vådliga för den allmänna moraliteten, som man så högt och ofta ropar. Vi skola då uttala ett ord, som mången skall betrakta med fasa, men som vi äro beredda att försvara: sjelfva skandalpressen, så afskyvärd den är, har gjort och gör mer nytta än skada. Skandalpressens utmärkande drag är, att intränga i det enskilta lilvet och angripa medborgares enskilta förhållanden, än med sanning, än med smädliga lögner. Detta beteende väcker med skäl afsky och vedervilja, men verkliga förhållandet är, att många oarter härigenom straffas, hvilka eljest skulle förblifva ostraffade, och att ett band lägges på en hel hop tygellösa utsväfningar, hvilka tillsörene kunnat ostrasladt passera. Vi känna af erfarenheten, att personer, som gjort sig förfallna till dylika handlingar och derigenom blottställt sig för skandalen, i första hand varit angelägna om att genom betalning till skandalskribenterna förekomma deras ossentliggörande. De hafva först i andra rummet tänkt på polisen, ty så vida de varit af s. k. bällre folk, har man alltid haft utvägar att genom enskilta förhör och i tysthet erlagda böter blifva saken qvitt. Denna skräck för skandalpressen är helsosam — man må säga derom hvad man vill. Vi hafva nyligen i en tidning, tillhörande denna press, läst huru en biskop, hvilkens namn och titlar uppgifvas, blifvit hemförd i öfverlastadt tillstånd af tvenve ämbetsbröder. Blotta offentliggörandet häral är för denne biskop och hans likar ett större straff och en allvarsammare varning än hundratals riksdaler i böter. Enligt lagen hade han, derest saken ens blifvit af polisen anmärkt, hvilket icke inträffat, i tysthet bötat 3: 16. Men, säger man, det är angreppet på oskyldiga personer, med smädelser och lögner, som är det olyckliga, det demoraliserande. Vi svara härpå: en oskyldig person lider mycket litet af smädelsen och vi tro oss kunna påstå detta så mycket mer opartiskt, som förf. af dessa rader säkert mer än någon varit utsatt för de gröfsta offentliga smädelser, utan att han deraf haft den alldraminsta mehn, hvarken enskilt eller i det allmänna. Derföre betraktar han ock dessa smädelser, då de någon gång komma till hans kännedom, med fullkomlig likgiltighet, utan att deraf taga sig anledDing, att framställa sig såsom martyr eller förföljd oskuld, hvilket är svaghetens och fåfängans vanliga tillflygt. Och vi veta att förhällandet är detsamma med flera. Smådelsen sårar endast svagt, då den icke har någon grund; — blott då den har en verklig grund griper den djupt, men då är den icke smädelse längre. Så mycket vi afsky dessa skribenter, som skoningslöst angripa personer med osanna beskyllningar och vid andra tillfällen begagna sin makt att smäda till medel att utpressa penningar, eller låta nedmuta sig att förtiga verkliga brott så öfvertygade äro vi dock, att dessa osanna beskyllningar ingalunda skada de angripna personerna till den grad som man tror. Och väger man emot hvarandra dessa missbruks skada och nytta för den allmänna sedligheten, så är det vår tanke att den sednare är öfvervägande. Derföre förefaller det oss ock ej otroligt, att kejsar Nikolai verkligen sallt det yttrande man efter honom anfört, då han, upprörd af all denna depravation i de högre klassernas och särskilt de högsta ämbetsmännens lif, som gör integritet hos en rysk ämbetsman till den största sällsynthet, skall hafva utropat: Jag vet blott en hjelp mot detta onda: Trycksrihett! — Men det vore att bota ett ondt med ett värre. Att den ryske envalasherrskaren sknlle anö