Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1854, sida 1

anropades. Men hur detta skulle tillgå blef åter en annan be tänklighet, alldenstund furstinnan äfven här fruktade en ogynsam sinnesstämning, enär hon en och annan gång låtit undfalla sig förnärmande yttranden om Catharinas börd, hvilka tjenstaktiga tungor låtit komma denna för öronen. Dock, hvad furstinnan kände att hon ej sjelf mäktade åstadkomma, visste hon att Natalia så mycket säkrare skulle förmå. Natalia hade redan något år varit gift och utgjorde ännu genom sin skönhet, sin lillighet och alla sina förbländande yttre behagligheter hela ryska stora verldens förtjusning. På hossesterna hade czaren sjelf vid mera än ett tillfälle skänkt henne sin uppmärksamhet, och, sedan Catharina der börjat visa sig, sammanfört henne med denna, hvilken för den unga furstinnan fattat så mycket behag, att hon bedt czaren för den stundande förmälningen utnämna henne till hennes hofmästarinna. Nu kunde intet sätt vara säkrare att vinna Catharina än om Natalia ville lägga sig ut derför. Men skulle återigen hon, med sin karakter och sina minnen från sista aftonen af Staels vistande på Gortschin, kunna förmås dertill? Natalia var icke den qvinna, som hvarken kunde förlåta, eller glömma, eller bevekas att visa en eftergift för tårar eller böner; kunde det väl vara då något af henne att vänta? Qvinnan är emellertid aldrig slugare än när hon vill vinna sina alsigter; och sällan ger hon vika, innan hon pröfvat sin motståndares alla svagheter och öfvertygat sig om den punkt, hvarifrån han möjligen kan besegras; den annars korttänkta och enfaldiga blir i detta fall ofta skarpsinnig, och traslar liksom instinktmässigt medlet hvarigenom hon lyckas. Huru det inträffade här skola vi snart lära känna. De skäl, som förmått Natalia att skänka Alexander sin hand voro ingalunda sådana, att de kunde i betrygga ett äktenskaps sällhet. Också blef det ingenting mindre än lyckligt. Stolt, egoistisk och sordrande, ansåg Natalia sig icke hafva några förbindelser att lyckliggöra den hon lofvat sin tro, utan att kunna skänka sitt hjerta, men kände deremot vid allt som väckte hennes missnöje att hon uppossrat sig; detta hade gjort henne bitter, och så mycket djupare qvarhållit känslan af den första och enda verkliga kärlek hon någonsin erfarit. Under sådana törhållanden kunde furstinnans begäran icke annat än upprifva såret deraf; men för stolt att visa dess blödande smärta dolde hon det under ett kallt hånlöje. (Forts.)