Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1854, sida 1

plåga, en sinnesstämning den hon fattat och bibehållit allt hon, i början af de begge makarnes giftermål, och innan hon egnat sig åt klostrets tjenst, tillbringat någon tid i deras hem, ll: och der, på närmare håll, lärt känna sin svägerskas karakter i: och egenskaper. Af detta skäl insåg furstinnan att hvilken rättighet hon än skulle kunna åberopa emot sin svägerska öfver Ingeborg, genom det skydd denna njutit i hennes hus, och huru tydligt och kla:t! hon än skulle kunna lägga henne under ögonen, att ingenting mindre än några heliga afsigter till befrämjande af dygdens triumfer lemnat den unga flickan i hennes våld, skulle hon likval aldrig utbekomma henne. Men de försvårade hindren afskräckte icke hennes mod Tvert om, ju större försigtighet hon spårade i sin mans planer, ju mer öfverlagda och välbetankta hon fann hans mått och steg tagna, ju mer eggades hon att omintetgöra dem och derigenom förskalla sig en hamnande triumf. Furstnnan hade visserligen, såsom vi veta, lysande förbindelser, och räknade bland sina närmare slagtingar många af crarens mäktigaste och inslytelserikaste gunstlingar; men hon egde inga vanner, ingen till hvilken hon kunde vända sig i en sak af sådan beskaslenhet, som den för handen varande, med det ringaste hopp att erhålla hvarken bifall eller biträde. Under sådane omständigheter, och sedan hon ansträngt hela sin skarpsinnighet, stannade hon slutligen vid en plan, hvilken, om hon lyckades bringa den å bane, skulle bryta både murar och hjertlag. Den allsmäktige Petters ännu allsmäktigare Catharina var den egid, bakom hvilken hon ville vinna sina segrar. CathariI na, som visat sig mäktig att frigöra cåårens hela arme, innestangd mellan de siendtligaste elementer, eld och vatten skulle icke bon förmå befria en stackars flicka ur ett kloster, der tvånget qvarhöll henne tvertemot hennes religions bruk och billighetens föreskrifter? Och skulle Catharina vägra att låna sin hand dertill? Man kände flera drag af henne, som bevisade både att hon älskade att öfva den magt czarens kärlek medgaf henne, som ock att hon brukade göra det till befrämjande at lidandes lycka, och att hon i allmänhet visade mycken kärlek mot sina landsmän. Furstinnan tviflade alltså icke, att ju ej Catharina — hvilken lyckligtvis just nu, tvertemot sin vana att åtfölja czaren på hans krigståg, befann sig i Moskau — skulle beskyddande uppträda, om förhållandet framställdes för henne, och hennes hjelp