Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1854, sida 1

Landtbruks-korrespondens. (Slut fr. föreg. N:o.) Väl börjar nu äfven den större allmänheten inse, att våra sädespriser endast tillfälligtvis rättat sig efter bränvinsbränningens behof, men i stort äro numera alldeles beroende af verldsmarknaden. — Men, man saknar förtroende till vår spanmålshandel — och det på de giltigaste skäl — så länge man befarar att konungen vid inträffande fruktad brist på spanmål ännu skulle vilja begagna sitt prerogativ att förbjuda exporten deraf. Det är denna farhåga, som gör det omöjligt att åt Sveriges spanmålshandel egna de större kapitaler dertill skulle erfordras; ty hvem vill riskera omkullkastandet af alla de klokaste beräkningar och oundviklig ruin, om ett förbud, likt ett åskslag, hindrar exporten af kanske under längre tid samlade förråder, hvilka det likväl är så vigtigt att på många håll hafva samlade, enär de utgöra den säkraste tilllykten hvarje gång en lokaleller allmännare brist inom landet yppas. Äfven det blotta prat som i vinter uppstod om möjligheten af ett exportförbud, verkade menligt och inhiberade eljest tillamnade ordres, då man i enskilta bref från utlandet såg yttranden af betänklighet att inlåta sig i någon större och fortfarande spanmålsaffär med Sverige, så länge ännu ett dylikt förbud kunde der allvarligt sättas i fråga. — Från riksdagen har man visserligen hört åtskilliga röster höja sig mot nedsättning i sädes-införseltullen, men knappast kan man förundra sig häröfver, då man ihågkommer, huru längmången varit van att betrakta skydd mot ute ländske medtäflare såsom nåringarnes ende uppkomstmedel. så tänker likväl numers mängden af Sveriges upplystare landtman in galunda, dimmorna försvinna, och man beklagar snarare de näringsidkare, hvilkas utkomsi ännu tros vara beroende af högre tullar, hvil ka dock förr eller senare måste nedsättas. Må sädestullarne bestämmas hur låga som helst hörer man nu allmännare yttras, men må de ock sedan dervid förblifva utan några undan tagsförfattningar för tillfället, hvilka göra os: oberäknelig skada och som blifva allt merö förstörande i den mån handel och näringai mera utvecklas. Samma är förhållandet mec hänseende till bränvinslagstiftningen. Att er högre beskattning på tillverkningen af bränvir år påkallad, våga få neka, men en innerlig ön skan synes derjemte vara rådande, att de prin