Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1854, sida 1

skulle göra sig skyldig, då han skulle på samma gång upptacka sin hemliga härvaro, och gifva sin mäktige motståndare det skarpaste vapen i händerna till hämnd, genom de anklagelser han skulle kunna uppfinna mot anledningarne dertill, samt huru hans räddare, Du Rietz, svårligen skulle kunna undgå att äfven få sin hud märkt af det retade lejonets hämnande ram. — Betänk -— sade han — edra förpligtelser både till kärleken och vänskapen! Om ni utsätter er sjelf, och kallar öfver er en hämnd, som säkerligen ingenting högre eftertraktar än att fullkomligen kunna undanrödja er, hvad skall blifva af er älskade? Åt hvilket öde öfverlemnar ni henne? Och om ni ger pris på er för ett brott, som kräfver ett förfärligt straff, kan man ens för att rättvisa det, undandraga den, som befrämjat er qvarvaro här, delaktighet deraf, och hvad blir väl då den adle Du Rietz lott? Och för sådana skäl, min kapten, har ni icke styrka att lägga band på er otålighet? Stael gick några hvarf upp och ned på golfvet, utan att svara, kämpande med sig om hvad han borde göra eller icke göra, tills han slutligen stannade framför Hysing och sade: — Nå väl, min kära Mentor! Låt höra edra föreskrifter, hvilka ni väl ändå lärer påstå vara mig de klokaste och nyttigaste att efterfölja? — Den som älskar att någorlunda uppmärksamt följa FörIsynens ledande af våra öden, kan ej annat än lätt varseblifva hur alla förhållanden, de må nu vara onda eller goda, kunna besramja lyckliga sakers framgång; och hur de menskliga svagheterna ofta blifva en hasstäng för så vackra ändamål. Om jag icke misstager mig, kan ni just nu få tillfälle att, öfvertyga er derom. Eller hvad tror ni, kapten? Skulle icke general Tschammers gemål böra blifva er en god bundstörvandt, till vinnande af edra planer? — General Tschammers gemål? Henne afskyr jag. — Det må vara, och jag ber er alldeles icke göra henne några förklaringar om motsatsen; men det klokaste jag anser er kunna företaga, vore att helt enkelt vända er till henne med förtroendet om er upptäckt af fröken Horns vistelseort, och lågga ert öde i hennes händer; och jag vågar tio mot ett att hon icke skall släppa saken, innan hon, till hämnd ölver sin man, ser er och er föstmö ett lyckligt par, samt till på köpet, betryggat er säkerhet för följderna af er olydnad att befinna er I här. (Forts.) t