Landtbruks-korrespondens. Det hade väl icke varit min afsigt, om ej nog märklig förändring sedan inträffat, att så snart åter meddela något om utsigterna för skörden inom min trakt, vestra delen af Skaraborgs län, isynnerhet som hvar och en känner det inflytande på grödan en omvexlande väderlek utöfvar, huru de ljusaste utsigter snart åter kunna förmörkas af efterföljande otjenligt väder. Berättelser, afgifna tidigt på året, kunna derföre väl vara af intresse för andra orter, men dock aldrig föranleda till något säkert omdöme om skördens slutliga utgång. Detta inträffar isynnerhet med hänseende till hvetet, som intager ett allt mera betydande rum bland våra grödor. Hveteplantan kan trifvas herrligt, såsom den ock i allmänhet nu gör i denna ort; men, om väderleken sedan blir för gynnsam med rikligt regn och solsken, vexer den för starkt, synes liksom icke kunna rätt assimilera (smälta) mängden af tillförda näringsämnen, och hela skörden blir förstörd genom en för stark vextlighet. Rost, en ytterst liten brandgul svampvext, utbildar sig i axen, svartnar inom kort vid mognaden och förstör alldeles sädeskornen, hvilka i stället att utbildas sammankrympa, så att man af en hvetegröda, som ännu efter midsommar ingaf de största förhoppningar, får skör