Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1854, sida 1

Hända hvad som hända vill, skall hon dock slippa att en dag stå fremmande och förfrusen bland sina likar, utan minne af deras kärlek, utan förtroende till deras godhet. Skall hon bli bortskämd af mig må det ske genom förmycken. De känslor den qvarlemnar blifva åtminstone icke hat eller misstro mot hennes medmenniskor. — Ni har rätt, min vän, och min mening var ingalunda att såra er. — Jag vet det, och lägger det derför icke på sinnet. Jag har ändå min tro om den flickan, och ni skall en dag få se att det var icke för ro skull vår herre lade henne i mina armar. Nu hade Hysing äntligen fått eld på ljuset, och vid det första sken som deraf spreds i rummet, såg Stael någonting glindra på golfvet, bredvid stolen, der den förres kappa låg. U Hvad är detta? — sade han vid det han lutade sig ned och upptog det lysande föremålet. — Men ögonblicket derpå stod han liksom förstenad och stirrade med orörliga blickar. — — Så sannt jag är en syndare, har icke den listige ungen låtit det medfölja! — — — Nej, icke låtit; det har hon väl hvarken vågat eller haft för assigt; men det har fallit ur russinstruten i fickan, och ur denna sedan här .... Men, i himlens namn, hvad är det med er, kapten? I — Hur har detta hitkommit? — stammade Stael. ö — Jag sade det ju! Och det är icke möjligt att det kunnat tillgå på något annat sätt! Men, ni mår illa, ni är er icke lik. — Det är hennes! utropade Stael och tryckte medaljongen mot sina läppar. — Hvems? I himlens namn, sansa er! — Fröken Ingeborg Horns. — Fröken Horns? Er sastmös. — Det är hennes och kan icke tillhöra någon annan. — Bedrar ni er icke, kapten? — Omöjligt! Det är hennes mors porträtt. Jag igenkanner hvarje drag, så liknande hennes egna. Jag har sjelf räd dat det, den dag Narva intogs, ur en roflysten hand, som ryckte det från min Ingeborgs hals och mordiskt vågade hota hennes lif. Jag kan icke bedraga mig. I — Hvilken upptäckt! Och utan Sigrid hade den icke skett. Kan ni mera tvifla på att den flickan är mig skänkt af himlen? Er fästmö skulle då vara förgömd i detta kloster? — — Och så underligen upptäckt! Men nu måste vi med