Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1854, sida 1

eller vistelseort, hade emellertid aslupit sruktlösa, och icke esterlemnat någon annan sannolikhet än den, att spåren derefter blifvit så omsorgsfullt igensopade att ingen ledning fanns till någon upptäckt deraf. Sedan allt hopp sålunda längesedan lemnat åfven Hysings hjerta, hände det en afton, då han efter hemkomsten från klostret, der han besökt lilla Sigrid, slängde kappan af sig på en stol i sitt rum, att han hörde någonting klingande slå emot golfvet. Utan att bry sig derom och utan att i skymningen kunna upptäcka hvad det egentligen var, började han spatsera öfver golfvet under det han med bekymrad röst utropade: — Hm, hm, den flickan börjar verkligen göra mig bekymmer. Sä-äå. Börjar ni redan erfara det? — sade Stael. — En flicka — Hm! Det är ändå något helt annat än en pojke. Hon har en annan natur och andra böjelser. Det är icke allt, att lära henne sanning och uppriktighet, rättrådighet och förtröstan till sin egen kraft och sjelfståndighet; hon behösver . . . Ja, himmelens Gud vet hvad hon behöfver. Ser ni, kapten, då Gud skapade mannen, gjorde han det af jordens stoft och inblåste i det sin anda; han är alltså en grof lerkruka, den herren helgat till ett heligt kärl; den mystiska tradstock, som gömmer gnistor af himlens eld; en enkel sammansättning af rå materia och gudomlig anda. Men qvinnan deremot, hon skapades af mannens refben, al de redan amalgamerade elementerna, och derför är hon till hela sin natur ett obegripligt kompositum. Kan ni tro, kapten, att flickan är redan både fåfång och intrigant? — Det vore mycket, det! — Af hvem skulle hon hafva lärt det, låge det ej i hennes egen natur? Ni skulle sett i dag när priorinnan släppte henne sgenom gallret ut till mig, med hvilken omsorg hon hade sin lllla kofta tillfåstad. När jag upplyftade henne på knät, kände ljag något härdt i form af en medaljong på hennes hals. Jag I ville se hvad det var och ville derför öppna koftan; men då skulle ni sett hvilket minespel som började på den lillas ansigte; huru hon, utan att säga ett ord, betackte sig med handerna och slängde ögonen åt priorinnan. som mer tycks vara tillstädes för att bevaka Våra ord än våra rörelser. I (Forts.)