Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1854, sida 1

mig till med henne? Det klostret jag valt är ett af de minst stränga, och dess syfte är välgörenhet mot fattiga och sjuka. Detta vill jag hoppas icke skall hafva något menligt inflytande på hennes späda sinne, utan tvertom väcka mången mild qvinlig känsla, som förhållandena hittills lemnat åt sitt öde; och hvad de katholska trossatserna beträffa, tänker jag, såsom jag nyss sagt, att hon är för späd att kunna inhemta något; eller hvad menar ni? Saken intresserade i det hela Stael alltför litet att han skulle störa sin vän i ölvertygelsen att han gjort rätt, hvarför han lät honom dervid förblifva, och såg honom dag efter dag doy. pa sötsaker i sin ficka, för att gå och besöka sin lilla skyddling, utan att han nånsin gjorde hans uppsostrings regim till något tvistämne med sin förre trätobroder. Den förra tvistlusten hade också till stor del försvunnit. Sjukdomen och, mer än den, sorgen och den oölvervinnerliga oron öfver Ingeborgs öde, hade krossat hans själsstyrka och försänkt honom i ett svårmod, som gjorde honom likgiltig för allt, som förr fängslat hans intresse. Ensamheten, der han ostörd fick öfverlemna sig åt sina minnen, sin smärta och sin fruktan, blef hans käraste tillslykt; af karlek till den blef han liksom menniskoskygg. Han stängde sig inne i sin boning, sökte sin förströelse endast i läsning, och sin glädje i att hemligt och på tysta vägar sprida hjelp till många af sina ekonomiskt tryckta bröder. Detta lif, som hans böjelse föreskref, och som dagligen stärkte intrycken af hans smärta, hade emellertid en annan sida, hvars fördelar icke böra förbigås, det var det, som gynnade det incognito hans säkerhet föreskref, och allena gjorde det möjligt för honom att med ett utseende, som så skilde sig från mangdens, kunna under längre tid bibehålla det, midt i en solkrik stad, der ett mångårigt vistande gjort honom känd af många bland både höga och saga. Nära ett år hade förflutit på detta sätt, utan att Stael ett enda ögonblick kunnat glömma sin oro och smärta eller ens känt den förminskad. Hans vedervilja mot hvarje försök att hemta någon förströelse från den yttre verlden hade snarare tillän aftagit. Ej en gång i sina landsmäns små enskilta kotterier kunde han förmås deltaga. Om några nyheter från säderneslandet som kunde ega något Särskilt intresse för hans fosterländska känsla, bland dem vankades, skulle de blifvit honom obekanta om ej Hysing tillfört honom dem. Alla de forskningar, som denne sednare i sitt outtröttliga nit under tiden kunnat anställa till utrönande af Ingeborgs öde