Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1854, sida 1

sen tilldragit sig, ty ännu besunno sig alla betagna af den fåsa , den uppväckt; den ryske karabinieren stod ännu med utsträckt arm elter sabeln, som satt i den fallnes bröst, och denne höll ännu sin hand hårdt knuten omkring den hotande pistolen, hvilken dock, vid närmare undersökning, befanns oladdad, tvartemot. den föreställning Brincks upprörda fantasi fattat, till ytterligare uppdrilvande af hans sjals olideliga marter. Du Rietz och vaktsoldaten buro den olycklige in i de rum på slottet, som blifvit upplåtna åt honom, och dem han bebott sedan vi sett honom gårdagen fly från Tepatis gästvanliga boning. Man lade honom på hans säng, och försökte stämma det flö dande blodet, intill dess lakaren hann anlända; men Brinck afvisade de hjelpsamma händerna, som ville sysselsätta sig med honom, och hviskade: — Låt vara, låt vara! det svalkar så godt! Vid undersökningen af såret förklarade läkaren det af svå raste beskaslenhet. Med det sjudande blodets förlust hade förvirringen och våldsamheten af de känslor, som rasat i den olycklige Brincks sjal, lagt sig, och lugn och redighet åter börjat vinna makt med hans sinnen. Ester några timmars förlopp antogo hans p ågor en karakter, som bebådade hans snara slut. Han hörde det med glädje och han bönföll hos kommendanten, icke med anspråken af en fordran för en bevisad tjenst, utan som en nåd mot hans arma själ, att han före sin död skulle få se och meddela sig till öfverstlöjtnant Röhl och hans öfriga kamrater från Sviatski, hvilka blifvit hemtade till Kasan. En önskan från en doendes läppar har en ösvertalningskrast, den få hjertan äro skapade att motstå, och ehuru vår kommendant just icke gjorde det gerna, lät han dock beveka sig till bifall. Vid de esterlangtades inträde gjorde Brinck ett försök att uppresa sig i sängen, hvilket dock aflopp fruktlöst; hvarefter han, som en botgörare, sammanknäppte sina händer öfver bröstet och talade: Jag skulle icke uthärda er åsyn, om icke dödens mörker redan skymde mina blickar. Redlige svenskar, nyss mina bröIder, jag är icke värd att lyfta mina blickar till er och se den trohet i ögat, som jag förrådt. Och dock har jag en bön att lägga på edra hjertan. Jag ber er icke tillgifva hvad jag brutit — det vore att förnedra er till min egen ståndpunkt — jag ber er icke sända en suck till Gud för min arma själ, ty jag är den icke värd; jag ber er icke strö glömskans aska på mitt I