Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1854, sida 1

GEORG BOCISLALS STÅEL v. HOLSTEIN, Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 131.) Med tillbjelp af den lilla färdighet i ryska språket Ebba kunnat inhemta, åkallade hon honom till försvar emot den vansinnige. Men denne hade knappt blifvit varse den inträdande, innan han stannade och betraktade honom, hvarunder hans ansigte synbart ljusnade. — Ha! — utropade han. — Du är sänd att göra det! Du är icke för god! ... Upp med karbinen! ... Sigta och skjut! ... Här — och han lade handen på hjertat — här innanför bränner elden, som längtar att få smälta det ryska lodet. Vakten betraktade honom, utan att lemna sin orörliga militäriska hållning. — Karl, gif akt på kommando! Lägg an! Fyr! — — Slyngel! Du lyder ej? ... Vet du hvad det kostar? ... Jag är din chef. — — Satan, underskrif fullmakten med mina landsmäns blod. .. Signetet slammar, du skall brännas vid dess eld! ... Fyr! ... — — Usling, är också du för god? — — Jag skall lära dig hur det tillgår! Vid dessa ord lade han pistolen till ögat. Soldaten, som insåg att han hade med en ursinnig att göra, af hvilken ingen reson var att vänta, och trodde sitt lif stå på spel, drog sin sabel, i tanka att dermed slå Brinck pistolen ur handen. Men knappt såg den olycklige den blanka klingan blottad innan han, lik den flämtande hjorten, som får se källan, med ett språng störtade sig deremot. Den gick honom tvärtigenom bröstet. Ögonblickligen störtade han till golfvet, badande i sitt blod. Deua ollt gick så hastigt och oförberedt, att ingen mensklig makt kunnat förekomma det. Ett rop af glädjens mer än al smärtans ståmma lät höra sig från hans läppar, vid det blodet i heta purpurströmmar frusade ur det breda såret. De rop, som Ebbas fasa aslockade henne, hunno ända till kommendantens öron och kallade honom genast till stället. Han anlände i lycklig tid, för att sjelf och med egna ögon öfvertyga sig om sanningsenligheten af det sätt, hvarpå händel