Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1854, sida 1

Stel som en bild stod Tepati, ester lasningen af detta bref och stirrade på den, som det syntes, ännu sanslöse Brinck. Ebba, som gått efter luktsalt, kom med detta och ett glas kallt vatten, för att dermed återkalla honom till lifvet. — Håll! — utropade Tepati, då han såg henne färdig att med det kalla vattnet bestänka Brincks tinningar — Håll! Låt icke er hand komma vid honom! Jag förstår nu hvilka qval, (som bränna hans själ! Lycklig om han finge sluta så, hade icke döden värre qval än lifvet till lön åt — förradarn. — Förraådare! — utropade Ebba med fasa och lät vattenglaset, som hon höll, halka sig ur handen. Det öfverströmmade Brincks ansigte; dess kyla flöt ned öfver hans bröst och lifvade plötsligt det stannade blodet till ny rörelse, nytt omlopp. Han spratt till. Förrådarer, ljöd det i hans öra, i hans hjerta. Han slog upp sina ögon, på ena sidan stod Ebba, bortvändande sitt ansigte med assky, på den andra Tepati med föraktet måladt på samma anlete, der nyss välviljan och vänskapen stått i läsliga drag. Förrådaren! ljungade det ur den nedslagna blicken, ,Förrädare, ljöd det ur den oalbrutna, liflösa tystnaden till sörrädarns samvete. Det var den olycklige, som om genljudet af detta anklagande ord framkallades från allt hvad han såg och allt hvad här omgaf honom; och drifven af dess sörfärliga klang ilade han upp och ut, flyende för sig sjelf och sitt forsöljande medvetandes röst.