Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1854, sida 1

— Sakta, sakta, min herre! Ni talar här med en vän, som ingalunda vill förolämpa er, utan endast uppmana er att använda den behjertenhet, han ingalunda betviflar er ega, mot de faror, hvarmed förhållandena närmast hota er. Jag har en underrättelse att gifva er, mot hvilken ni genast torde behöfva den. Men innan jag skrider till dess meddelande, vill jag förut be er vara förvissad, att mitt hus skall i det längsta blifva er en säker tillflyktsort, och att mitt deltagande för er och edra landsmän aldrig skall tröttna att till lindring i ert öde använda det inslytande, som jag måhända kan ega bland de anseddare af de här vistande ryssarne. Brinck stirrade på honom utan att svara. e I — Jag ser — återtog Tepati — att ert svenska hjerta icke skall förneka sig, och att ni skall veta stålsätta det mot hotelserna af de underrättelser, som torde vänta er. Se här — och han framtog nu brefvet. — Detta är från kommendanten, och en ordonnance väntar derute. Då Brinck läst brefvet blef han ännu blekare, hans ögon sjönko in i sina gropar, så djupt, som om de velat gömma sig för dagens ljus, hans knän vacklade, som om de ej längre förmådde uppehålla honom och han var färdig att sjunka i vanmakt. — Vid åsynen al denna verkan, hvilken Tepati trodde framkallad af brefvets hotfulla innehåll, tog han Brinck i sin famn och sade: — Det må gå hur det vill, men ni stannar qvar i mitt hus. Jag går i borgen för er, och skulle jag än bli misstänkt, så underkastar jag mig det. Lugna er och stanna qvar! Jag går genast alt muntligen tala med kommendanten, och skallinnan kort vara tillbaka med goda löften åt er. Nej, nej! Ni skall icke tala vid honom! O Gud! Lugna er, och afbida min återkomst! — Det är för mycket! Jag förgås. — Ni är ytterst sanguinisk, min herre. bet är olyckligt för er sjelf! Men er känslighet Bör lätt säga er, att man aldrig kan göra förmycket, då det är fråga om att förmildra en ädel menniskas hårda öde, allraminst då denne är en landsman. — Landsman — — Ädel — — Bespottare! Ni vill tortera mig med glodande kol! Bort, bort härifrän! Ni vill tala med kommendanten, vill gå i borgen sör mig? Ha, ha, ha! Lemna mig åt mitt öde! Tepati, som såg att vansinnet åter hotade att slå honom med! sin hemska gissel, tryckte honom i sina armar och sade: ; — Ni fruktar kanhända att jag skall blottställa mig sjelf;