Men om således denna pressens yttranderätt om nationalrepresentanternas handlingar är lika behörig som gagnelig, så är det afven af nöden att den användes med all den grannlagenhet, som erfordras för att icke förvärra den beklagligen, så att säga, organiserade splittringen i vår ståndsförfattning, och att icke förbittra de olyckligtvis tvungna striderna mellan serskilda ståndsoch klassintressen, hvilka just till följd af ståndsformen aldrig kunna förenas om några eftergifter i och för landets gemensamma bästa, derest dessa ej utbytas mot andra. Man synes böra noga betänka, att det mest olyckliga i vår ståndsrepresentation är ståndsandans fordringar på att aldrig behöfva gifva något åt det allmänna, utan att få något för sig tillbaka. Så var det till och med år 1809, då olyckor och faror eljest bjödo att förena alla intressen för nationens allmänna väl — de så kallade koncessionerna stannade vid några, temligen obetydliga utbyten af ständsrättigheter, utan att lemna stort åt solket i allmänhet; och så blifver det, så länge ståndsandan genom ståndsformer bevaras i all sin ensidighet. I det afseendet är intet annat att vänta, och att försöka framtvinga något, genom att kasta sig öfver än det ena, än det andra ståndet, utan att blotta deras gemensamma skuld till vårt arma saderneslands otillfredsställda belägenhet, är endast att föreviga striderna, som då föras med gemensam förbittring mot all yttre inverkan af folkets allmänna tänkesätt. Vi hafva sett, under flera tiotal år, tryckpressen, visserligen på goda skäl och bevis, framhålla adelns cch presteståndets åtgärder vid riksdagarne och visa deras, i så många afseenden, med folkets rätt och bästa oförenliga anspråk och beslut. Vi hafva ock sett verkan deraf, som nästan kan karakteriseras, såsom en sluten offoch desensiv-allians mot nationen och ett inbitet hat till offentlighet och tryckfrihet. Då åsynen af denna organiserade strid mot folk elementet för en tid väckte hos borgareoch bondestånden tankan på nödvändigheten, att sluta sig närmare tillsamman, och en frisinnad del af tidningspressen uppfattade betydelsen deraf och sökte underhålla opinionen derför, såg man en skymt af något bättre i dessa begge ståndens hållning. — De arbetade gemensamt för några af folkets allmännare intressen; de erkände bristerna i vårt statsskick, skyldigheten att lemna åt nationen en samfälld valrätt, i stället att bero af ståndssjelfskrifvenhet och ståndsval; de förenade sig, att blotta regeringsmaktens misstag och förvaltningens missbruk. Man motsäg möjligheten af en fortfarande sammanhållning, förhatlig för dem, som på fåväldet och embetsmanna-oansvarigheten sätta allt sitt hopp; och sjelsva anfallet mot de begge ofrälse stånden, af hofvets och regeringens och prelatsamt byråkrat-partiernas organer, var då det rigtades mot dem gemensamt, egnadt att befästa den. Det var under dessa förhållanden, som en thronförändring, med sina vanliga skiftningar, inträffade, och löfstenas och förhoppningarnes tid åter randades för mängden, som icke vant sig eller gett sig tid att betrakta den politiska horizontens tecken, och i några populära steg af regeringen trodde den sig så kallande medelklassen se gryendet af sin lyckas dag. Lösen blef bildning och förmögenhet, såsom framtidens borgen — men man glömde, att då desse sökte en ensidig form, för att allena gripa makten, trädde de ur folkets leder. Den samma del af pressen, hvilken så länge de folkvalda stånden voro ense, medverkat för sammanhållningen, lät sig i idealistisk förtjusning missledas, och ville se i vårt svenska borgarestånd representanterna af den medelklass, hvilken man så lätt vill anse såsom nationens kärna, samt började att understödja de planer, som afsågo att lemna denna klassen lagstistningsoch beskattningsmakten i händerna. Dermed återinträdde söndringen — så småningom — och då några ovanliga personliga krafter bortgingo ur borgareståndet, återtog nämnde stånd efterhand sin gamla natur, att långt ifrån att vara en sann och ärlig representant af svensk medelklass, vida mera vara en samling ombud för lokalintressen och embetshierarki. Det är ett stort misstag, hvartill man osta gör sig skyldig, att anse vära städers borgerskap ensamt utgöra medelklassen i vårt land, ännu mer att anse det valda borgareståndet vara detta borgerskaps egentliga ombud. Den största delen af dem, som med sog kunde så namn af medelklass, är dels orepresenterad, dels väljande eller valda i sjelfva bondeståndet, och man behösfver ju blott slå upp namnlistan på nuvarande personalen i borgareståndet, för att finna, att den till stor del tillhör något helt annat än medelklassen, Arch att manga ära mura dl. — PT Ila