Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1854, sida 1

CEORG BOGISLAÄIS STÄEL. v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. Svenskt original.) (Forts. sr. N:o 128.) Men hennes varning kom för sent. Brinck hade redan sett ut och sått ögonen på sina olyckliga landsman, åtsöljda af en gapande solkhop, som än under hån och försmådelser högt yttrade sitt hat mot de förb—de svenske, och sin tillfredställelse att se dem så handterade, och än, under starka hurrarop, sin beundran för sin kommendant, som så qvickt förstått att upptäcka deras komplott, m. m. Var det af en händelse eller af en hämnande Nemesls ingifvelse, som Ruhl vid förbifarten kom att kasta ögat upp till det fönster der Brinck stod? Såg han verkligen förrädarns märke på hans bleka panna, eller läste han det onda samvetets anklagelseskrift i hans ansigtes muskelryckningar? Vi veta det icke, men i den blick, som Rähl fästade på honom läste Brinck tydligt denna dom: Jag känner dig, förrädare! Förb—dt vare ditt namn bland dina bröder, som blifvit svikne på ditt mod, din ståndaktighet och trofasthet! En ångestsvett, kallare än den döden pressar, perlade fram på hans panna, och med ett fasans rop sjönk han ned på en stol. — Då inkom Tepati med ett bref i handen, stäldt till Brinck; men i stället att framlemna det, gömde han det vid åsynen af den honom ånyo påkomna paroxysmen, och sade, sedan han genom Ebba gjort sig underrättad om anledningen dertill: — Det synes visserligen, som om de i rymningsförsöket deltagande hade liten skonsamhet att hoppas. Till hvilken grad ni, herr adjutant, kan för er del vara blottställd, är mig visserligen obekant; men jag ber er dock, att ni såsom man, och svensk, icke måtte låta edra krafter öfvervinnas af blotta fruktan, ty den plågar icke mindre än sjelfva verklighetens stränghet, uthärdad med mannamod. ... — Ha, ni tror mig feg? — utropade Brinck och sprang upp, i det denna misstanka inför Ebba vände alla hans känslor i vrede. — Låtom oss förskaffa oss vapen och ni skall finna om jag är värd denna skymf! ..