skulle vara, för att vara sullkomligt, utan huru det ar med de tillgångar man haft sör dess utsörande. Att hr Stjernström skulle sjelf utföra Hernanis rol, då han i den skördat en af sin ungdoms triumfer, var naturligt. Nu är likväl hr Stjernström, såsom man känner, icke någon tragisk figur eller personlighet i öfrigt och det hade alltså erfordrats en utomordentlig talang att öfvervinna dessa naturhinder för rolens uppehållande i dess djupa, tragiska karakter. bå likväl hr Stjernströms talang icke ligger åt detta håll, då han ej längre äger den ungdomliga, brinnande passion och glöd, hvarmed denna rol skall utföras, så var det naturligt, att effekten ofta stördes, emedan den ej kunde uppehållas med blotta deklamationen, så förtjenstfull denna än var. Af de öfriga hufvudrolerna syntes oss atthr Åh nan bäst utförde sin, hvilken ock här väl var den lättaste. Fru Lagerqvist har en allt för svag organ för de kraftfulla ord hon har att uttala och faller lätt in i en något falsk deklamation, hvarifrån icke heller hr Pousette var fri, ehuru han vid flera tillsallen höjde sig till en verklig och sann pathos. — Emellertid syntes oss rolernas utförande hvad deklamalionen angår öfverhufvudtaget ganska godt; deremot kunde man ej undgå att temligen mycket stöta sig på mellanspelet, som visserligen här är ofantligt svårt, då det gäller att oafbrutet åhöra långa passionerade tal, men som dock kunnat bättre vårdas än som skedde. Det blir alltid något stötande, att under scener, som gälla de handlandes lif och död, se dem stå med sullkomligt lugn och i tydlig sinnesfrånvaro, såsom rörde dem ej hela denna katastrof, eller att, i ögonblicket efter en pathetisk förklaring, se deras blickar irra omkring åt alla andra håll utom der de borde hvila. Vända de så någon gång åter till sitt mål, så sker det med en viss obehaglig ansträngning, som gör uttrycket till något helt annat än hvad det borde vara. Hölle man sig rätt inne i sin rol och lemnade intresset för salongen till mellanakten, så skulle det stumma spelet utan tvifvel vinna mycket i Sanning och lif. Det var något eget att anmärka, all under det publiken med spänd uppmärksamhet följde pjesen alla 5 akterna igenom, så gjorde tydligen det tragiska slutet ett oangenämt och vidrigt intryck. Detta var en bekräftelse på den kända erfarenheten, att nutidens allmänhet ovillkorligen fordrar en lycklig upplösning af händelserna, vare sig på scenen eller i romanen. Allt är bra, blott slutet är bra kunde vara vår tids valspråk. Hade derföre hr Stjernström, som vi hört berättas att en annan theaterdirektör gjort, förändrat utgången, så att Hernani och hans gemål fått lefva, under det gubben tog giftet i deras ställe, så skulle sannolikt publiken med nöje sett denna vandning. utan att gifva akt på huru mycket den varit stridande emot hela handlingens och styckets karakter. I morgon gilves till förmån för M:lle Sjöberg: Farinelli eller Kungen och Sångaren?, deri mill Sjöberg utför Preciosas rol. Då den älskliga och naiva skådespelerskan äger många sympathier hos vår allmänhet, förmoda vi att man gerna begagnar tillfället att uttrycka för henne sitt bifall.