ven får jag erkänna att jag aldrig sett en till sin natur så bördig jord som i denna ort; den består på de flesta ställen af djup svartmylla på mergeleller lerbotten. Denna jordens na turliga rikedom förklarar orsaken till de ofta rätt vackra skördar allmogen här får, oaktadt det befängda brukningssättet. Här odlas nemligen snart sagdt inga foderväxter, utan nästan uteslutande bönor, korn och hafre; växtföljden är ena året bönor, andra året korn eller hafre, så bönor, derefter korn eller hafre och så oupphörligt. Dikningen är i allrahögsta grad ofullständig och nära nog så god som ingen; åkern full med ogräs, särdeles qvickrot. Nordhalländningen är äfven särdeles trög och loj samt arbetar ogerna och långsamt. Vid jordbruk duger han ej; på sjön lärer han vara bra, och jag har hört, att Götheborgs skeppare helst taga sitt sjöfolk från Släps, Walda och Onsala socknar, der folket äfven i allmänhet är fredsamt och beskedligt. För en tänkande landtman är det emellertid påkostande att se en af naturen så rikt och begåsvad jord lemna så ringa askastning emot hvad den under ett riktigt brukningssätt skulle kunna göra. Det är en sanning, att jordbruket hos oss har gått framåt betydligt på sednare tider; likväl är detta fallet mest på större egendomar. Allmogens jordbruk deremot står till största delen på gamla foten och hufvudsaken är dock, att äfven det måtte förbättras. Man brukar säga och jag har trott så med, att exempel verkar mest på allmogen; jag har deriöre hoppats, att den skulle omsider följa de exempel, som man sett vara goda. Men sedan jag förliden sommar såg en egendom, der det rationella jordbruket bedrifvits i tjugofem år och den närmast boende allmogen likväl skötte sin jord på sitt gamla oförnuftiga sätt, så erkänner jag, att jag knappt vet någon råd för att få det bättre. Det är lyckligt emellertid för sådana orter, der enskiltes bemödanden gå ut på att verka på allmogen i alsigt att höja dess jordbruk ur det usla skick, hvari det nu befinner sig. Må icke sådane personer tröttna i sina ädla, vackra sträfvanden, äfven om dessa blifva otacksamt upptagne! Må de trösta sig dermed, att den verksamhet, som har blicken sastad på framtiden, sällan erkännes och värderas eller bedömmes rätt förr än sent! Norra Halland, slutet af Maj 1854. —7 —