Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1854, sida 1

ka känslor målade sig på hans kamraters ansigten. De som röstat för honom sågo belåtna ut och önskade honom, i det de skakade hans hand, lycka till hans företag med all den innerlighet och tillfredsställelse, som framgången af deras val naturdre tydligt förrådde sitt missnöje. Ingen dolde likväl med mindre höflighet sin förtrytelse än den närmaste medtäflaren, Brink, som utan att ens räcka Du Rietz handen, kallt sade: — Utan att hafva lyckan känna de stora egenskaper, som berättiga till de förhoppningar öfverstlöjtnant Röhl så smickrande uttalat om er, förenar jag mig med dem, som önska att lyckan måtte gynna oss alla, i att snart slippa från vår ledsamma fångenskap. Vid dessa ord uppblossade vredens och den sårade stolthetens låga i Du Rietzs öga, och i det han vände sig till Räöhl, sade han: För er, herr öfverstlöjtnant, tillhör mig att först och främst nedlägga min tacksamhet för de goda tankar ni täckts yttra om mig, och försäkra er, att jag skulle anse mig hafva illa förstått deras värde, om jag skattat dem annorlunda än som en djup och allvarlig väckelse till bemödandet att en dag rättfärdiga dem. Men sedan jag nu uppfyllt denna pligt återstår mig den icke mindre angelägna, att betyga er, mina kamrater — och han vände sig till de församlade ossicerarne — det jag icke kan betrakta valet till ett så ansvarsfullt värf, som det J viljen ombetro mig, fullgilltigt på det sätt, som det här tillgått, och att jag räknar det ovärdigt att åt slumpen inrymma en röst der så många mäns fria öfvertygelse eger att tala. — Alltså, mina herrar, insen J, att jag af lika aktning för er, som af billighet för min medtäflare till ert förtroende, hvarken kan eller vill emottaga det, så, som det nu blifvit på mig öfverlåtet; utan får jag anhålla att ni ånyo och mera enigt uttala er för denenis hedra med ert val. Emot detta alldeles oväntade inkast upphäfde sig många inslutsamhet. Ett nytt val måste alltså företagas. Det utföll på ligtvis måste åstadkomma, under det de andra mer eller min-. vändningar, hvilka likväl tillintetgjordes af Du Rietas fasta besamma sätt. Ett sorl af missnöje lät höra sig genom hela kretsen, och Brink darrade af förtrytelse. Man började redan uppgöra sörslager till förekommande af samma resultats förnyande, då Du Rietz åter begärde ordet och sade: — Innan J skriden till några nya mått och steg, torde jag så påminna er derom, att en orättvisa denna gång är begängen