GEORG BOCISLAILS STAEL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. (Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 124.) För det första uppdraget skedde detta med temlig enighet, emedan kompetensen dertill nödvändigt måste, till väsendtlig del, bero på sardigheten i ryska språket, hvari en kapten Lindsten, samt löjtnanterna Gieske och Vass hade ett afgörande företräde framför de flesta andra: men vid det senare förnyade sagan om Erisäpplet sin gamla sanning. Emellan Du Rietz och en viss adjutant Brink delade sig de flesta rösterna, dock så, att ingen fick något öfvervägande antal, hvarföre man beslöt att öfverlemna afgörandet åt slumpen, och låta det bero af en lottkastning. Denna utföll till den förres fördel. Vid detta utslag kunde Ruhl icke dölja sin tillfredsställelse. Hans panna klarnade och han sade, i det han bjertligt skakade Du Rietz hand: — Ert uppdrag kräfver en lika klok som redlig och tillförlitlig man. Ni skall icke låta vårt hopp komma på skam, min kapten. Ni går att åt er kung och ert fosterland återtaga en eröfring, icke af ett stycke jord, utan hvad mer är — af en massa mannakrafter till dess skydd och försvar. — Ni förstår ert värf; den kännedom jag eger om er karakter, öfvertygar mig derom. I den konungs namn, för hvilken vi alla kampat, och i hvars tjenst vi ännu kanhända skola utgjuta vårt blod, vågar jag upphäfva min röst då jag önskar er lycka och framgång, och inviger er till ert värf genom att öfverlemna er, som ett minne af honom, detta vapen — och han framtog härvid en pistol ur sin bröstficka — hvilket jag en gång hade lyckan slå ur en rysk kosacks hand i samma ögonblick jag såg det rigtadt emot konungens person. Det har sedan aldrig lemnat mig, ej en gång såsom ni ser i sjelfva fångenskapen — der jag, mot mitt hedersord att aldrig ladda det, förvärfvat mig tillstånd att bära det — och jag ber er deri tillika se beviset på min egen aktning för, och tillförsigt till er, såsom vår agent i detta vigtiga värf. Under det Röhl så talade, märkte Du Rietz att ganska oli