både emot adjutant Brink och mig, enär J tycks hafva glömt, att också vi borde få ha våra röster med i valet. Brink hånlog vid denna anmärkning och sade: — Er uträkningskonst är verkligen beundransvärd, min kapten, om ni häraf kan frambringa några resultater. Men Du Rietz, som fullföljde sitt påstående på grund af den rättvisa, som låg deri, gaf icke vika innan han såg det segra. Ehuru äldre och i graden framför sin medtäflare, lemnade han likväl honom första rösten. Den föll, såsom man lätt kan föreställa sig, på en tredje, för utgången fullkomligt oskadlig person. Nu afgaf Du Rietz sin, och segren tillhörde — Brink. Den plötsliga rörelse som detta verkade hos Brink och hans parti, skulle hos den uppmärksamme menniskokännaren tolkat Iden gamla sanningen, att förtjensten alltid blir en nagel i ögat på dem, som dervid ej hafva något att vinna, och att afunden aldrig dör ut, så länge medelmåttan och underlägsenheten hafva sina anspråk på att lyckas bland menniskorna. Häral förstod Du Rietz emellertid klart hvad han från detta håll kunnat hafva att vänta, om han, utan att söka ändring i valet, låtit det första blifva gållande. Vid åsynen deraf, och beräkningen af de vådor som afunden kunnat ådraga sjelfva förelagets framgång, beslöt han att till det yttersta afväpna den, och återlemnade derför det vedermäle, han nyss emottagit på Rirhls enskilta vänskap, i det han sade: — Detta dyrbara minne tillhör ej mera mig att förvara; det är till ett annat hjerta det skall tala, ett annat mod det skall lisva. Dess röst är stark, dess kraft mäktig, och skall otvifvelaktigt finna sin del i framgången. Med mörk uppsyn tog Rähl pistolen ur Du Rietz hand och lemnade den till Brink med dessa ord: — Måtte företagets goda genius hafva styrt detta val! Det tillhör er och framtiden att göra rättvisa deråt. Ni är svensk, adjutant Brink, och edra landsmän vänta sig mycket af er. Måtte ni uppfylla det, och en stor tacksamhet skall fästa sig vid ert namn. — Härpå räckte han honom handen och gjorde tecken till uppbrott.