Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1854, sida 1

Den 26 Maj. Den förs. i Wermlandstidningen, åt hvars politiska funderingar vi i vårt sista nummer ägnade en kort granskning, fortfar i afseende å England: Äro (är?) Engelsmännens biträde för oss med säkerhet att påräkna vid eröfringen af Finland ? Iegncr sjöng om Engelsmännen redan vid detta århunuradets början: j Och Albions krämarbod, med frihet på sin skylt. Och Tegner hade rätt. Eaglands Åkrämarbod är i denna stund densamma som den varit hafver. Och den som tror att England någonsin väpnat sig ensamt för friheten, för upplysningen, eller att detta är verkliga motivet till den nuvarande striden emot Ryssland — den bar icke följt med sin tids händelser, eller tagit någon notis om det förflutna. Englands styrelse har, heter det vidare, oaktadt allt det ädla, som lifvar en del af nationen, endast ett rättesnöre för sin politik, och det är handelsintresse. Om republiken är röd eller monarken despot, med hvilken dessa köpmän handla, det qvittar dem lika, blott de sörtjena på kommersen. Redan i det föregående hafva vi till någon del visat allt det obefogade i dessa anklagelser, visat nemligen huru Englands föregående politik varit hvarken bättre eller sämre än öfriga länders, under tider då det ansågs för patriotism, att på allt sätt, med våld eller list, bereda det egna landets fördelar och utvidga dess beherrskares område och makt. vi finna lika litet skäl, att göra den nuvarande Engelska regeringen ansvarig för alla af denna machiavellistiska politik härflutna handlingar, som att t. ex. tillrakna den närvarande Svenska regeringen förflutna regeringars alla förscelser och brott. Ännu origtigare och orättvisare blir ett sådant förfarande, då, såsom nu är fallet, det af en ren nödvändighet framkallade krigets mål så tydligt blifvit al Englands både regering och folk uppfattadt från en hög och ädel ståndpunkt. Det har icke kunnat undgå någon tänkande menniskas uppmärksamhet, att Europa stundligen hotades af Rysslands barbariska makt, och man måste med fruktan och bälvan se denna makts gradvisa utvidgning. Nar så Czar Nikolai ansåg tiden vara mogen, att bemaktiga sig Turkiet, höjdes den ena rösten efter den andra med uppmaningar till England, att förbindra detta våld. Engelska regeringen måste tillslut lyssna till dessa röster, och sedan man gjort allt att genom underhandlingar bevara freden, men alla underhandlingar visat sig fruktlösa, förklarades kriget. Huru skulle Englands regering stått inför samtiden och efterverlden, om den ej tagit detta steg? Och likväl vågar man nu, och detta t. o. m. i Sverge, påstå, att detta steg varit beslutadt af egennyttiga motiver, af beräkning på vinst? Har man något enda bevis för ett så kränkande påstående? Jo följande: Euglands flotta i Östersjön bortkaprar nu allt hvad den hinner sinska kofferdimän, ehuru Englands krigssorklaring bjöd dessa fredliga seglare frid till d. 10 — — ——