Maj och engelska koflerdiskepp föra krigskontraband id ill sjelfva Ryssland; och för Rysk räkning torde ännu denna stund krigsskepp ej upphört att byggas på engelska hvars. ö Dessa få rader, som skulle innehålla beviset på den Engelska regeringspolitikens och nationens sjelfviskhet och trolöshet, röja lika mycken okunnighet, som illvilja. Ä Förhållandet är, att Engelska regeringen alldrig erbjudit de Ryska kolferdiskeppen frid till den 10 Maj, utan erbjöd denna respit-tid blott åt de ryska handelsfartyg, som lågo i Engelska eller fronsyska hamnar, hvadan vi ock sett att pristagna skepp, som kommit från t. ex. Hieres och utlöpt före den utsatta tiden, blifvit frigifna. Huru har Ryska regeringen besvarat detta förfarande? Jo dermed, att den ågonblickligen lade beslag på de få Engelska och Fransyska fartyg, som lågo i Ryska hamnar, un der den jesuitiska förklaringen, att alla dessa nationers skepp skulle få fritt utlöpa — så när som på några få, men dessa få voro nättopp alla som funnos. Förs:ns bemodande att kompromettera England med denna falska anklagelse ändar således med att endast kompromettera honom sjelf. — Om engelska koslerdifartyg, som föra krigskontraband till Ryssland, hafva vi ej hört talas, och historien har förmodligen sin enda grund i förf:ns diktande inbillningskraft, likasom äfven hans förmodan att Ryska krigsfartyg ännu skulle byggas på Engelska vars; men äfven om denna historia ej vore diktad, så bevisar det ingenting annat, än att det i England finnes någon äreförgaten individ, som för slem vinnings skull åtagit sig att understödja Ryssland, hvarför ansvaret lika litet kan drabba Engelska regeringen och folket, som Sverges regering och folk kunna blifva komprometterade deraf att en och annan skribent hos oss tager sig för att föra Rysslands talan. Lika lycklig som det föregående är förf:ns förmodan, att England vill bemaktiga sig någon punkt i Kattegat eller Östersjön, för att der skaffa sig en lurendr.jeridepot för Sverge, sådan som man i Gibraltar har till Spanien. — Först och främst hafva vi ej hört omtalas, att Gibraltar utgör någon lurendrejeridepot; det utgör icke ens någon handelsstad, utan endast en klippfästning; och dessutom öfverensstämma dylika lurendrejeridepoter föga med de handelsgrundsatser, hvilka, tack vare Englands föredöme, alltmera göra sig gällande i Europa. Det är nemligen prohibitismen och intet annat, som är lurendrejeriets upphof och skydd. Således misslyckas äfven här Werml. Tidn:s bemödande, att uppleta låga motiver. — Och ändock är detta allt han har att andraga. Emellertid är det för en så skarpsynt förf:e tillräckligt, för att gifva honom anledning, att sedermera åter vidt och bredt tala om huru endast handelsintressen förmått England att öppna Svarta hafvet för sina krigsskepp (förf:n tyckes ej hafva kännt, att för handelsfartyg var detta haf ej stängdt) samt att om blott vederbörlig part af rofvet afståtts åt England, så hade Ryssland gerna för England fått intaga Turkiet. — Om det ogrundade i den sednare gissningen, har den hemliga korrespondens redan längesedan vittnat, då man deraf erfarit, att England förkast da alla anbud från Czaren att dela Turkiet, eller såsom det hette, att öfverenskomma om dispositionen af eden sjuke mannens qvarlätenskap. Att emellertid England och Fraukrike icke företaga delta krig, utan att en gång söka sig en ersättning för de dermed förenade ofantliga kostnader, finna vi troligt och naturligt. Visserligen hafva vi sett England med utomordentliga uppoffringar hålla en flotta till slafhandelns hammande, hvarför någon ersättning ej kunnat komma ifråga, men en sådan oegennytta vore här icke på sin plats, då man har att utkräfva vedergällning af en despot, som åter bragt krigets fasor öfver Europa. Att han, så långt han förmår, tår betala krigskostnaderna, är en oundgänglig följd af hans uppträdande, älven om dessa medel icke äro hans, utan utpressade af slafviska hopars svett och arbete. På grund af hvad ofvan blifvit yttradt, vilJa vi öppet förklara, att vi ej frukta Englands inflytande på våra vare sig yttre eller inre politiska förhållanden. Vi värdera vår nationella sjelfståndighet så mycket som trots författaren i Wermlandstidningen, men om Englands inI