Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1854, sida 1

jenas hvirsvel. De många festligheterna som åtföljde czarens Isvenska kapten Stael von Holstein, ni nyss anropat furstinnan, ssar, kastade hon sig, med rusig lust och svindlande fart i nö-! triumsdag, hade gifvit den yppersta läglighet dertill och blifvit verkliga triumsdagar för Natalia. Allt som hade öga och sinne för skönheten, fängslade bon vid sin dyrkan och behandlade, som slafvar. Det var nu herrsklystnaden och stoltheten, som i detta sjudande hjerta intagit den thron som tillhört kärleken. I berusningen af ständiga segrar ville hon glömma att hon en gång varit besegrad. Till denna punkt hade det kommit med Natalias hjerta, då hon blef det oförmodade vittnet till Hysings samtal med hennes tante. Då hon såg honom färdig att afträda, lemnade hon i förväg, och genom en annan dörr än den han hade att passera, rummet, och gensköt honom i en af de yttre salarne. Der trädde hon honcm till möte med den inponerande hållnin gen af sin ståtliga gestalt, ställde sig i hans väg och sade, under det hennes fingrar vårdslöst lekte med den i briljanter infattade miniaturbilden af hennes trolofvade: — Det är för den min tant. Men tro mig, min herre, hvarken hon eller gouvernören, furst Gagarin förmår uppfylla er önskan. — Huru, ädla furstinna? — svarade Hysing. — Man säger dock att den sednare är både mäktig och ädelmodig, och lyckan har gifvit mig sjelf ett prof, som fullkomligen besannar det. Ni har rätt, min berre, men på furstens höga plats får man latt fiender af afundsmän; och hafva dessa väl hunnit bemäktiga sig den högste herrskarens öra, så måste den afundade låta sitt ådelmod bevakas af försigtigheten om han icke ohjelpligt vill falla. Den adle furst Gagarin står på denna punkt. Hans lycka, hans anseende, ja, sjelfva hans ädelmod uppkalla tusende stämplingar till hans undergång. I denna kris skulle den ringaste handling al egenmäktighet i hans embetes kall lätt bli ett vapen i hans fienders händer, och derför skall den gamle veta att akta sig. På den vägen skall ni ingenting vinna för er vän. Jag finner att hans undergång är besluten, oåterkalleligen besluten. Oslverallt omöjligheter, omöjligheter, omöjligheter! — utropade han och stampade med foten. — Förlåt mig, ädla surstinna! Men det förfärliga öde! .... Gud vare honom nådig! bet finnes då ingen räddning. — Den skulle ej finnas, om icke, .. — Natalia hejdade