Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1854, sida 1

sig, hennes kinder skistade sarg, det syntes att en strid försiggick inom henne. — ben skulle ej sinnas om icke? — upprepade Hysing, sedan han med återhällen andedrägt vantat att få höra slutet på denna premiss. Natalia tycktes behöfva en stund för att bekämpa sig innan hon kunde fullfölja; derpå återtog hon stadigt och liksom vägande på hvarje ord: — Om icke ni begagnar er af mitt adelmod. — Tala, ädla furstinna, och ni skall aldrig hafva funnit edra ord tacksammare mottagna än af den otålige, som här väntar dem ! — Gå till kommendanten, som är närmaste mannen under gouvernören, smickra hans såsanga genom en oinskränkt tillit till hans makt, och bjud honom att sätta hur högt pris han behagar för ett underslef med Stael von Holsteins afsändning. — Hysing tog ett steg tillbaka och fästade sina ögon på Natalia med ett uttryck, som omisskänneligen afspeglade hela den bestörtning hennes ord uppväckte. — Jag har försökt deana utväg. — Och med hvad verkan? — Han är obeveklig. — ÖObeveklig, säger ni? — Fullkomligt. — Det är kanske hans fordringar som låta er finna honom sådan, men, min herre, jag betalar hvad han begär. — Hvad? återtog hon, då Hysing icke kunde återkomma från sin bestörtning. Ni synes obeslutsam, tvekande, förvånad. — I sanning, min furstinna. Sade jag er icke, att det är ur min hand summan skall utgå. — Denna stora frikostighet af er, ädla furstinna, förvånar mig mindre än .... än .. — Hvad vill ni säga? — Än möjligheten för mig att våga föreslå ett sådant vilkor. Kommendanten skulle tillåta sig att till en underordnad person, en sremmande undersåte och krigsfånge, sålja sina tjenster? Natalia skrattade. (Forts.)