le straxt åter börja ett vidtutseende krig för att återtaga hvad det nyss astrådt, eller för att hämnas ett af oss gjordt försök, att återvinna Finland? — Och om, såsom det efter all mensklig beräkning måste ske, Ryssland skulle i denna strid blifva staget och förödmjukadt, hvad hade vi då att frukta? Med dessa anmärkningar tro vi oss äfven hafva tillräckligt visat grundlösheten af de farhågor, Svenska tidningen velat ingifva för en Rysk invasion öfver ett måhända fruset Alands haf, utom det att sjelfva premissen är gripen ur luften, då man icke har något exempel att nämnde haf tillsryser så hårdt, att det skulle kunna befaras af en någorlunda försvarlig krigshar. Vi föreställa oss icke heller att hr Hazelius kan på allvar vilja påstå alt en fiende kunde vara nog dumdristig att företaga ett ansallskrig emot Sverige isrågen. Hvad beträffar försvaret af Finland sjelft, om det nu blifver återtaget, så bör man ihägkom ma att detta land, som vid århundradets början hade en stående truppstyrka af 12,400 man, nu, med en fördubblad folkmängd och långt mera utvecklade materiella resurser, skulle kunna uppsätta en arin af 25,000 man, att Sverige, som icke numera, såsom 1808, har att frukta anfall i ryggen af sina grannar, skulle, i fall af behof, kunna utan svårighet dit öfverföra en lika styrka, och att ingenting kunde hindra oss att äfven i fredstid underhålla en i proportion större armåe i Finland, än i moderlandet, då denna provins vore den enda, på hvilken något fiendtligt angrepp vore att befara. Sverige äger inom sig grundvalarne för en stor kraftutveckling; dess invånare äro af naturen krigiska, har en ryktbar man ), som förstod att bedöma dylika ting, yttrat; dess konsttition tillåter det att uppsätta en arm af 150,000 man, och dess manliga befolkning medgifver det äfven. Likväl råder i hela vår yttre politik, en viljelöshet och svaghet, en lillöshet och passivit, som om vi icke kunde lyfta en arm och blott väntade den, som månde komma att taga oss i sitt nådiga beskydd. Ifrån att måhända alltför mycket hafva öfver skattat våra krafter, ha vi i sednare tider öf vergått till en motsatt ytterlighet. Man tyckes anse vår plats vara vid spishällen, att derifrån ödmjukt åse verldens gång, med hvilken vi icke ha vidare att göra, och vår kallelse på sin höjd vara den att understödja våra grannar, så att de måtte komma sig upp. Onekligen blygsamt, men är det äfven värdigt en nation, som mer än en gång burit Europas öde på spetsen af sitt svärd? Med en folkmängd, lika stor som Danmarks och Norges tillsammans, med de stora naturliga rikedomar, som våra skogar, slätter och berg erbjuda, med en härdad och inteiligent befolkning, en betydlig krigsmakt, och ett läge, som gör ett förbund med oss icke blott eftersökt, utan afgörande i striden emellan nutidens största makter, borde Sverige icke blott kunna utöfva ett bestämmande inflytande öfver hela nordens politik, utan äfven ibland Europas öfriga makter intaga en sådan position, att dess vilja och röst icke kunde lemnas utan afseende i de stora politiska rådslagen. Och hvad vårt kabinett tillafventyrs nu saknar i medel och tillförsigt, hvad Norges eröfring skulle hafva gifvit, men icke gaf, det skulle man vinna i Finland. Eu svensk konung, herre öfver den Bottniska vikens båda stränder och som, oberäknadt landtvarnet, kunde disponera öfver en aktiv arm af 60—70,000 man, skulle al sig sjelf vara kallad att träda i spetsen för staterne af andra ordningen och sålunda bilda en för hela Europa belsosam motvigt emot de s. k. stora makterne. Men det är icke blott makt och ära, icke blott hämnd och upprättelse vi gå att söka i Finland, det är vår egen trygghet, vårt sjelfbestånd! Ryssland har denna gång missräknat sig. Det skall icke nu intaga Turkiet, och det skall qväfva sin harm och sin lusta till en annan gång. Men det har emellertid af detta fruktlösa försök hemtat en lärdom, hvaraf det nog skall veta att draga nytta: den att vägen till Konstantinopel går öfver Sverige. Uerre öfver den Skandinaviska halfön, skulle czaren icke blott vara trygg för ett anfall i sin flank, utan äfven på en gång kunna spärra vägen till Östersjön för fiendtliga flottor och hålla England i schack, genom en landstigningsarm6 på vår vestra kust. Kunna vi under sådane förhållanden föreställa oss att han icke skulle våga allt, för att bemäktiga sig en sådan position? Det gäller här att förekomma eller jårekommas. Om vi, genom en diversion i Finland gifva de allierade luft i södern och för deras flottor i Östersjön lätta tillträdet till Petersburg, skall Ryssland icke på ett sekel, kanske aldrig mera hota verldens frihet. — Göra vi det icke, låta vi älven detta tillfälle att återvinna Finland gå oss ur händerne, skall Ryssland säkerligen icke gifva oss tid att invänta ett nvtt.