Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1854, sida 1

Ålven nu gällde Staels önskan ingenting mer eller mindre, än att Hysing ville blifva hans budbärare hos Ingeborg. Af Ifruktan att träda surstinnans besallningar i förväg, och genom något sjelftaget steg såra hennes herrsklystnad och uppväcka hennes missnöje, vågade han icke sjell visa sig; men till skadeersättning för detta våld på sina känslor, kunde han derför icke afhålla sig från att skrifthgen betyga Ingeborg sin längtan att återse henne, och meddela henne den frihet, som nu upphäft alla svårigheter, att med underrättelser möta hvarandra. Sedan han för henne tolkat allt hvad ord kunde innebära saf hans känslor, begaf sig Hysing af med brefvet. Unga läsare, du som ännu älskar med den första kärlekens varma, drömmande längtan, du hvars hjerta klappar ömt för de lidanden och sorger, som flyta ur samma källa, hvarur du hemItar dina högsta fröjder, för dig behofva vi icke måla hvarken Iden sinnesstämning, hvarmed Stael albidade sin väns återkomst, eller hvad han erfor vid de upptäckter, som åtföljde densamma, ty du är din egen konstnär och målar detta allt sannast och bäst inom ditt eget inres verld: och hvad dig betrallar, vörd nadsvärde läsare eller läsarinna, som hunnit denna vördnadsvärda grad af lefnadsvishet, der man ser ner på kärleken — den der friska varma ungdomskärleken — som på en barnalek, den man glömt för den lofliga omsorgen om gods och guld och materiens förkofran, dig vilja vi icke uppehålla med skildringar, hvilka brister du kanhända skulle finna i öfverdrifter, der vi sjelfva måste erkänna dem i framställningens mattighet, och gå derföre hellre att fullfölja handlingens gång, än uppehålla oss vid så kritiska detaljer. Ester en timmas förlopp ungefär återkom Hysing; men blek och med krampaktigt sammanpressade anletsdrag, hvari en hel olyckshistoria tycktes fått sitt kompendium. — I himlens namn! — utropade Stael och tog ovillkorligen ett steg tillbaka vid hans åsyn. — Hvad har händt? Något förfarligt står att läsa på ert ansigte. — Ja, i sanning! Min vän, min arma vän!... — Och Hysing tryckte Stael i sina armar. — Tala! — ropade Stael med darrande läppar — Hvar är Ingeborg? — I himlens beskydd vill jag hoppas; ty Gud öfvergifver aldrig oskulden. — Hvar, hvar? — stammade Stael med bleknande kinder. — Det finnes saker så bedrösliga, att inga förberedelser