Den 19 Maj 1854. En ins. i Svenska Tidningen talar med varma och bindande skäl för delningen af Kalmar län. Bland skälen anföres dock ett, som synes oss något sanguiniskt. Det heter nemligen, att en landshöfding i Westervik, hvilken stad föreslås att blifva residensstaden för det norra länet, vore nyttig, för att genomföra en hop saker, i afseende å kommunikationer, postgång, m. m. som sör orten vore nödvändiga. Ins. förbiser vid anförandet af detta skäl, att man just ej finner att våra landshöfdingar lägga sig uti några sådana der nyheter och reformer, till hvilka de tvertom merändels äro fiender. Derföre finner man ock, att landshöfdingarne kunna vara åratal borta från sin post, såsom t. ex. under riksdagarne, utan att deras respektive län det minsta sakna dem. Så äro vi, hvad Götheborgsoch Bohuslän angår, öfvertygade, att länets innevånare befinna sig i största okunnighet om vår landshöfdinges näreller frånvaro, hvilket i sanning länder honom till heder, ty i många län ger sig landshöfdingens närvaro ganska oangenämt tillkänna. — Nu vilja vi dermed alls icke säga, att ej en landshöiding kan uträtta mycket godt; tvertom anse vi dessa platser, i afseende å det tillfälle de lemna till en stor och välsignelserik verksamhet, vara de vigtigaste i landet; men vi hålla oss blott till hvad verkligheten visar att de göra. — Det beror, svarar någon, på personerna. — Alldeles rigtigt: det beror på personerna. — Nå, sätt då till dugliga personer! — Ja, sätt till dugliga personer! — Men här möter en liten invändning: dertill fordras att kunna bedömma folks duglighet, att äga menniskokännedom. Det är härigenom stora regenter snart bildat omkring sig en lifvakt af utmärkta personligheter, som mera än de sjelfva gjort deras regering berömd; det är deremot bristen på menniskokännedom, som kring andra regenter bildat en krets af små personligheter, med hvilka statens förnämsta ämbeten måste besättas, emedan det snart ej finnes någon duglighet mer. Också blifva under en sådan regime anspråken på ambetsmannalörtjenst, hvad de högsta platserna angår, så nedstämda, att man är helt belåten då mannen är beskedlig och medgörig, d. v. s. oskadlig. Man måste ock, hvad våra landshöfdingar ander den sednaste regimen angår, med tacksamhet erkänna, att de öfverhufvud taget äro ganska oskadliga; en och annan har t. o. m., itminstone vid början af sitt kalls utöfning, visat sig verksam och nyttig. Emellertid giler erfarenheten tillräckligt vid handen, att let vore högst ovist, att inrätta nya sådana imbeten, i hopp att de personer, som komme tt beklada dem, skulle uträtta något stort. vet är blott denna lilla reservation vi velat nlägga mot ins:ns i Sv. Tidn. eljest ganska dehjertansvärda erinringar, och torde vi väl, vad länsstyrelserna angår, få tillfälle att nåzon gång framdeles taga dem i vördsamt beraktande, så framt vi ej komma att behandla lem i samband med en annan tillamnad uppats: om de små storheterna och de stora lienheterna. Efter vi kommit att yttra ett ord om vår gen länsstyrelse, torde vi böra nämna, att et der af Hand. Tidn. mer än en gång annärkta mordet å tvenne kolerasjuke vid Sanens marknad befunnits, såsom man af A.B. ett, till alla delar bestyrkt af provincialläkaens berättelse, utan att länsstyrelsen hållit ns någon undersökning, än mindre beifrat ett ådant ohyggligt våld. Det skall således kuna i det fria Sverge passera, att man med åld inspärrar en menniska i ett uthus i sällkap med ett lik och låter honom deraf ljuta öden, utan att de myndigheter, som äro tillatta alt vaka öfver medborgares lif och säerhet, lägga två strå i kors, för att bestrasla tt sådant dåd, fastän de flera gånger derom rinras. Det synes oss i sanning att de mynigheter, som så handla, förtjenade att sjelfva pröfva litet på huru en sådan der inspärring bekommer. Svenska Tidningen, märk väl: Svenska Tid . ät 1 1 — a AA oe 1