belägrade denna stad med 4000 man. Zeinel Pascha ilade den svaga besättningen till hjelp, men måste sjelf förskansa sig mot insurgenternas öfvermakt, men då ankom Abdi Pascha, som förut slagit Grivas vid Mezzovo, och omringade insurgenterna och tillfogade dem ett betydligt nederlag. De skingrade banden flydde till bergen, för att derifrån åter börja kampen. Från grekiska gränsstaden Lamia hade ett stort antal soldater deserterat och en mängd af invånarne anslutit sig till dem för att ila insurgenterna vid Domoko till bistånd, men hjelpen kom för sent. I Lamia och på många orter i Grekland råder en verklig sörtvillan, ty vestmakternas örlogsmän bevaka kusten, icke blott för att förhindra, det inga trupper, vapen eller ammunition tillsändes insurgenterna, utan de släppa ej ens igenom någon tillförsel af lifsmedel. I Epirus stå insurgenternas saker lika illa. Tzavellas, inseende sin underlägsenhet, skall hafva flytt från slagfältet vid Peta, innan han blef angripen. Hvarthan, vet man icke. Karaiskakis fann, säger man, hjeltedöden i den heta drabbningen — enligt andra uppgifter skall han blott vara sårad. De 800 man, som under Tatzikaratasso landstego vid Sikin i Macedonien, omringades både från landoch sjösidan, och de fartyg, som fört dem dit, skola hafva skjutits i sank af Fransmännen och Engelsmännen (enligt andra notiser af de förstnämnde och Turkarne). I detta sakernas bedröfliga tillstånd sändes från Athen 3:ne generaler till gränsen; Hardikisti Grivas, kungens öfverhofstallmästare, öfvertar befälet vid östra gränsen, Blachopulos, högste befälhafvare för gendarmeriet, i centern, och Spiro Milios, kungens flygeladjutant, vid vestra gränsen. Det förmodas, att dessa generaler äro bestämda att samla insurgenternas skingrade skaror öch åter föra dem i kriget. Den österrikiska gesandten i Athn skall hafva inberättat till sin regering, att kung Otto saknar med bästa vilja kraft att hejda rörelsen, utan måste följa med strömmen. Hans makt är förlamad genom krigspartiet, som stödjer sig på de lägre klasserna, bland hvilka det låter utdela mycket (ryska) pengar. Under sådana omständigheter är en beväpnad mellankomst af stormakterna en oafvislig nödvändighet. Deras gesandter hafva äfven haft flera konferenser med ministrarne, af hvilka resultatet skall hafva blifvit, att det beslutats, att österrikiska, engelska och franska trupper skoJa gemensamt besätta Grekland, så framt det sista försöket till en fredlig biläggning strandar. Franska Monitören förmäler, att den i sitt befäl i Missolonghi genom Spiro Milios ersatte general Mamouri utfärdat en proklamation, hvilken kallar alla Greker till vapen emot Turkiet. I Syrien ske rustningar på Thessalien. Sjöröfveriet organiserar sig. Franska Monitören meddelar ett bref från Grivas, dateradt Ägrassa d. 14 April, hvari han säger, att han, efter en vid Merovo lesfvererad slagtning, funnit sig nödsakad att skilja sig ilrån sina medkämpar och begifva sig till Thessalien, enär han blifvit öfvertygad om deras förräderi. Från Agraffa har han insändt flera förslag till grekiska ministeren, på hvilkas antagande det beror, om han åter skall upptaga striden. Han fordrar, att öfverbefålet öfver insurgenterna tilldelas honom, i vidrigt fall drar han sig tillbaka i hemmets lugn. Kampen har ett större mål än 1821, enär den gäller grekiska kejsardömets återupprättande. Han söker rena sig ifrån de honom gjorda förevitelser för grymhet och roflystnad och påstår, att han bortjagat alla de soldater, som han sett föröfva några våldsbragder och har nu en utvald skara af 400 man. Kriget, säger han slutligen, måste antingen föras på ett ordentligt sätt af regelmässigt besoldade bataljoner, eller måste vi draga oss tillbaka, för att icke förorsaka de kristnes undergång. Enligt en berättelse, skola en del af de grekiska öboarne vilja ställa sig under stormakternas beskydd. FRANKRIKE. Det förljudes, att Persigny, trött af att oupphörligt bjuda sina kollegier spetsen, ämnar utträda ur kabinettet. Baroche nämnes som hans efterträdare. Kejsarens förhoppningar om en arsfvinge skola åter, för 3:dje gången, blifvit besvikna, genom en olycka som händt kejsarinnan. Le Barbier de Tinans eskader, som enkom är bestämd för Grekland, skall ökas till 10 segel. Såväl från Frankrike som England skickas leligringsartilleri till Turkiet. I franska örlogshamnarne finnes, utom den redan utrustade sjömakten, ännu quar i reserv en styrka af 27 linieskepp af 2078 k. och 400 krigsskepp af lägre rang med 3500 k. ÖSTERRIKE. Från flera håll sormales, att Wienerkabinettet blifvit försonligare stämdt