Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1854, sida 1

Riksdagen. Diskussionen om Tulltaxan. Fern. (Forts. fr. söreg. N:0.) Äfven i Borgarståndet framkallade denna fråga en liflig diskussion. Brukspatron Cassel yrkade återremiss, ej i syftning att bibehålla förbuden, utan på det att med tullbestämmelsens fastställande måtte få anstå till dess ständerna fattat sitt beslut i den nu på deras pröfning beroende frågan om jerntillverkningens beskattning. Talaren yrkade detta på grund af det exceptionella förhållande, hvari jerntillverkningen står till alla andra näringar i vårt land, i det den är tyngre och hårdare beskattad än alla andra näringar. Häri instämde hr Wahlström safven bergsbruksidkare). Brukspatron Indebetou sann sig med anledning af förbållanden, som under riksdagen inträffat, böra sätta i fråga, om tiden för borttagande af utförselsförbudet nu var väl vald. IIan erinrade nemligen om det nyligen utfärdade och straxt derpå till en del återtagna förbudet mot jernutförsel i England, hvilka åtgärder han betecknade såsom symptomer till ett vacklande i Englands tull-lagstiftning. Skulle emellertid ståndet ej bevilja återremiss, utan besluta införselsförbudets borttagande, så föreslog hr I. att tullen måtte blifva I rdr 24 sk. bko. Den föreslagna införselstullen å tackjern ansåg han deremot snarare för hög än för låg, i betraktande af det lägre värde som det utländska tackjernet måste anses ega i jemförelse med det svenska, hvarföre han förordade den af K. M. föreslagna särskilda licens för gjuteriernas behof af denna vara, men hyste deremot fruktan att, om import i allmänhet finge ega rum, så skulle möjligen de svenska stångjernsbruken begagna utländskt tackjern, och derigenom misskreditera det svenska stångjernet. Hr Hasselrot instämde. Hr Gezelius fann principen att borttaga förbuden både teoretiskt och praktiskt origtig; fruktade att utförseln af svenskt tackjern skulle leda till undergång för de bruk som ej ha egna grufvor, och att införseln af utländskt skulle skada den svenska stångjernstillverkningen. Yrkade återremiss under åberopande af grefve Gyldenstolpes reservation. Brukspatron Rettig förklarade sig hafva inom utsk. ifrat för sörbudens borttagande. Ansåg det orättvist alt förmena gjuterioch machinverkstadsegare att köpa sina behof af gjutjern der de kunna få det för bätte pris. De måste nu betala det orimligt högt, ja dubbelt emot det naturliga priset. Ett billigare pris på tackjern skulle äfven vara ytterst fördelaktigt för det fattigare folket, som kunde få sina grytor, pannor m. fl. nödvändighetsartiklar till ett drägligare pris. Den föreslagna intörselstullen, utgörande 163 proc., ansåg tal. emellertid för hög, och föreslog nu 32 sk. bko. Men vill man säledes tillåta införsel, så måste man äfven tillåta utförsel. Det är lika orättvist att hindra tackjernstillverkaren att sälja sin vara till hvem som helst. Tal. erinrade huru tackjernsblåsningen måhända är den vigtigaste grenen af jerntillverkningen samt huru illa, och utan all ledning af hvad vetenskap och teori gifva vid handen, den nu i allmänhet bedrifves. Med så beskaffadt tackjern måste emellertid stångjernstillverkaren låta sig nöja, kanske till ett högt pris, och han må arbeta efter hvilken metod som helst, kan han aldrig åstadkomma annat än en dålig produkt. En fri tackjernsbandel är således nödvändig för att gifva en lyftning åt handteringen, annars kommer den att fortfarande, liksom nu, bedrifvas på samma sätt som för flera sekler tillbaka. Många instämde. Hr Wedberg, under diskussionen betecknad såsom Sveriges största tackjernshandlare samt såsom tillverkare af både stångjern och tackjern, fann det äfven glädjande att man nu synes vilja frångå förbuden. Han ansåg att man kunde vara liberal i denna som i andra grenar af tull-lagstiftningen och förordade utskottets förslag.