Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1854, sida 1

— ——— WC—— — nu heligare att asflagsna all smärta från den man älskar? Dina qval stodo för mig i dagens tankar och i nattens drömmar, och jag kunde icke blifva ense med mig sjelf. Detta skulle ha bringat mig i förtviflan, om icke en högre kraft hejdat mig på vägen, och ingifvit mig ett beslut, det Gud sjelf gynnat med framgång. Furstinnan, för hvilken jag alltid hyst en oemotståndlig bäfvan, och som ofta, synnerligast på dessa tvenne sista åren, så dyrt låtit mig umgälla den omvårdnad jag sedan vår fångenskap, med min syster åtnjutit på hennes slott, framställde sig i hast för mig såsom en räddningens engel. Skulle det icke ligga i hennes intresse, om jag nalkades henne med den öppna bekännelsen om den förklaring hennes man vågat göra mig, att befrämja vår förening. Skulle hon icke af hat till mig finna sig befogad att låna sin hand till min lycka? O Stael, hur stor är icks Guds barmhertighet öfver vår kärlek, som skapar den beskyddare af våra fiender! Jag återkallade i mitt minne det besynnerliga uppförande hon vid flera tillfällen, och synnerligast sista aftonen af sitt vistande på Gortschin, iakttog mot oss, och jag började ösvervaga om det kunde finnas någon annan orsak, än af de besynnerligneter som tilihörde hennes natur och dagliga lynne. O, jag ville så gerna tro, att i hvarje menniskohjerta ligger en gnista som lifvar till värma för andras väl! En mäktig, obeskriflig känsla, jag ville kalla den ingifvelse, besegrade min förra fruktan för hennes närhet. Jag sjönk till hennes knän, jag bekände, jag bad, jag fuktade hennes händer med mina tårar. — Stael, kan du tro det? hennes kalla öga log emot mig, hennes hand, som jag aldrig sett henne utsträcka, utan att det förefallit mig, som om hon dermed velat stöta någon ifrån sig, lade hon på min panna och bad mig vara lugn, ty innan kort skulle jag vara din, hon var mild, hon var god, det var som en engel fått makt med henne. Hon sade, att hon visste, det du på det nogaste bevakades, och att allt tillträde till dig var strängt förbjudet och skulle sruktlöst försökas, men hon bad mig afbida och förtro mig till hennes makt. Hon underrättade mig tillika, att de svenska fångarnes öde nu vore afgjordt, och att de om fjorton dagar skulle spridas till alla delar at Ryssland; men dessförinnan, eller om en veckas tid, skulle hennes man åtfölja czaren till Elbingen, der de våra nu starkt belägras af ryssarne, och att hon skulle begagna hans frånvaro för att sammanknyta vår förening. (Forts.)