Theater. I går afton gafs på vår theater för första gången Doktor Human, komedi i 3 akter, af förs:n till Fyra dagar under Gustaf III:s regering, m. m. efter Lindegren. Då det är något temligen sällsynt, att en ny pjes, synnerligen en svensk originalpjes, först framträder på en landsortsscen, var det med nyfikenhet vi besökte gårdagens spektakel, och gladde oss åt att få anmäla ett nytt skådespel, som kunde påräkna framgång på den svenska scenen. Dessa förhoppningar blefvo dock icke fullkomligt uppfyllda, ty ehuru pjesens utförande lemnade ingenting öfrigt att önska, var dock dess innehåll alltför gammalmodigt, att rätt slå an under närvarande tid. Pjesen är också helt och hållet den gamla Petit eller Operationen af Lindegren, och förskrifver sig sannolikt ursprungligen från något tyskt eller fransyskt original. De sörändringar den nu för sitt uppförande på scenen undergått, bestå i uteslutning af några onödiga personer och några deraf beroende, lätta scenförändringar, samt ombyte af de handlande personernas namn. För öfrigt äro handlingen, karaktererna och dialogen fullkomligt Lindegrens, så att det synes oss hafva varit egentligare, om man skrifvit: D:r Human, af Lindegren, med bearbetning för scenen af förf:n till Tyra dagar under Gustaf III:s regering, hvarigenom man icke beröfvat Lindegren den sörsattarskapets ära, som honom rattvisligen tillkommer. Pjesens styrka och förnämsta värde ligger i dess ypperliga dialog, med utmärkta, träffande repliker, hvilket ock uppehöll de första tvenne akterna, hvarest man fordrar mindre handling, så att de åhördes med största intresse. — Dernäst komma karaktererna, af hvilka D:r Humans intager första rummet. Det är bilden af en gammal utmärkt läkare, som icke blott är läkare, utan äfven en för likars lidanden djupt ömmande menniska. Hans karakter är i allmänhet väl tecknad, ehuru förs:n begått det felet, att låta honom tala mer än tillbörligt, oaktadt han sjelf påstår, att vår (läkarens) pligt är att tiga och handla. Den hedersmannen gör sig, med all den modesti, som sörs:n tydligen velat inlägga i hans karakter, förfallen till icke obetydligt skryt, och då handlingen sedermera kräfver att han endast på ett bestämdt villkor vill rädda sin patients lif, så nedsättes härigenom den karakter, hvilken man velat framställa såsom bilden af ädelhet. — D:r Humans motbild, charlatanen Van der Beer, som hos Lindegren heter Le Grand, är en temligen föråldrad personlighet. Det är samma karakter, som D:r Lovander i Blanches Läkaren, med den skillnad, att den sednare är tecknad efter nutiden, och den förre efter den tid, då de lärda termernas användning, för att dölja okunnigheten, med skäl blef föremål för en Holbergs med sleres gisslande satir. Det synes oss, att man vid bearbetningen kunnat ganska lätt modernisera denna karakter. — Den bästa karakteren i pjesen syntes oss vara ÅKammarjunkaren von Lilja, som hos Lindegren kallas Markis Sansor; det är en både fint och raskt tecknad bild al en lättsinnig, qvick och i grunden godbjertad man af verld, en bild, som särdeles framstod genom rolens ypperliga utförande. De båda äldre fruntimmernas karakterer oro vil