ock litet gammalmodiga, ehuru de visserligen i alla tider hafva sin motsvarighet. — De öfriga karaktererna voro underordnade, den sjuke presidentens och det älskande parets deri inbegripna. Det svagaste elementet i skådespelet var sjelfva handlingen, i afseende hvarå man ock på Lindegrens tid hos oss stod på en lägre ståndpunkt. — Hela handlingen, som i Lindegrens original upptager fem, och i bearbetningen 3 akter, kunde berättas i några få rader. — Denna svaghet blir i synnerhet märkbar i sista akten, hvarest sjelfva lösningen inträffar, hvilken måste blifva otillfredsställande, då det egentligen icke finnes något att lösa. Om utförandet hafva vi allt godt att säga. Hr Stjernström, som utförde den vackra titelrolen, tycktes med verklig förkärlek återgifva den till ytan tväre, men i botten ädle och varmhjertade gamle läkarens karakter, och inlade i sitt spel all den värma och kraft, som rolen kräsde, jemte en ypperlig accentuering af de träffande replikerna. — Hr Ahman utförde kammarjunkarens rol, på ett sätt som vi, med all vår försigtighet att ej begagna för starka uttryck, våga kalla mästerligt. Hr Åhmans vanliga ledighet och säkerhet voro här sörenade med ovanlig siness både i asseende å rolens uppsattning, hvilket dock var en lättare sak, och vid dess återgifvande. — Mille Lindmans återgifvande af fröken Lannerstråles och hr Pousettes af Van der Beers roler syntes oss fullt tillfredsställande. Om de öfriga rolerna är ej mycket att säga, mer än att de alla uppfylldes till fullkomligt god ensemble för det hela. Vill man ge ett kort totalomdöme om skådespelet och dess utförande, torde man kunna säga, att om det äfven ej kommer att skörda någon större framgåug, så skall det dock, oaktadt dess här till en del anmärkta svagheter, kunna ses med nöje, särdeles i förening med en rolig efterpjes, sådan som t. ex. den i går gifna komedien: Hofvet i Biberack, hvilken är en skrattpjes från början till slut, med liflig handling och högst pikanta scener.