sAW WLAQ — lar icke kriget någon betydelse för Sverige? II. (Forts. fr. föreg. N:o) Vi tro oss sålunda hafva visat att man icke äger grundade skäl att anslå de ryska sympathierne i Finland alltför högt. Ehuru stora de må vara hos vissa individer; säkert är att de aldrig varit särdeles allmänna, och för närvarande öfverhufvud taget, snarare stå under sryspunkten, än deröfver. Låtom oss nu se till, huru det kan förhålla sig med det Finska sjelsständighetsbegäret. Alla eröfrade stater, hvilkas områden hastigt förökat sig, hafva sett sig både af klokhet och nödvändighet föranlåtne att i större eller mindre grad låta de underkusvade, åtminstone till en början, bibehålla sina egna lagar och samhällsinrattningar. Så äfven Ryssland i afseende på Finland, och följden har här såsom öfverallt, der detta tillstånd fått fortfara någon längre tid, och det underkufvade folket utgör en egen stam, blifvit den, att ett nationalitetssinne uppstått, hvilket man å ryska sidan låtit temlizen obehindradt utveckla sig, väl vetande att någon fara för det ryska väldet icke deraf kunde uppkomma, så länge man i allt fall hölle de ledande trådarne i sina egna händer. Det är emellertid, i tillämpningen, om icke i ideen, en väsentlig skilnad emellan sträfvandet att frigöra och utbilda sin nationalitet, samt önskan att bilda en egen stat. Det förra arbetar med inre andliga medel och kan, der en stark nationalkänsla finnes, äfven under utländskt herravälde, uppnå sitt egentliga mål, d. v. s. utveckla ett sundt, lyckligt och ädelt samfundslif; den sednare erfordrar åter, för att realiseras, en mängd yttre vilkor af makt, välstånd, naturliga gränsor o. s. v., hvilka äfven den bästa nationalanda blott till en del, och i vissa fall alldeles icke förmår tillskapa. Nu är det ganska säkert att det bland de goda Fennomanerne finnes en och annan, som drömmer om sjellsständig finsk statskropp, men då Försynen icke funnit för godt att gifva en sådan byggnad nödigt underlag hvarken i folkmängd eller naturliga hjelpkällor, och då hvarje klok menniska i Finland inser att en sådan stat vore alltför svag att kunna bibehålla sitt oberoende emellan de båda öfvermäktiga antagonisterne, Ryssland och Sverige, våga vi äfven försäkra dem af våra genombeskedliga landsmän, som blott för några dylika svärmares skuld, straxt äro särdige att kasta yxan i sjön och proklamera Finlands sjelfstandighet, att de denna gång göra sig onödigt besvär. De kunna sannerligen spara sitt adelmod — på Sveriges bekostnad — till en annan gång; ty finska nationen har säkerligen icke hvarken tänkt eller hoppats på ett oberoende, som, långt ifrån att gifva densamma tillfälle till en lugn och fri utveckling af sina inre krafter och förmögenheter, skulle erfordra ansträngningar för sitt försvar, hvilka bletve lika förstörande för landets ekonomi som de, i förhållande till dess krafter, måste vara utomordentliga. Då dessutom såväl Ryssland som Sverige skulle, hvar för sig, hafva både anspråk och makt att öfver en så liten stat utölva ett dominerande inflytande, då densamma med eller mot sin vilja måste blifva indragen i hvarje krig emellan dessa makter, och då hvardera af dem skulle, för sin säkerhets skuld, d. v. s. för att förekomma motståndaren, om ej al eröfringslystnad, begagna hvarje lägligt tillfälle att bemäktiga sig någon för honom välbelägen del af den finska jorden, hvilken vore då vinsten af den sjelfständighet den unga staten då erhållit? Men om dessa mäktiga hinder för uppresandet af en finsk statsbyggnad äro grundade — och vi tro icke att någon tänkande menniska b 1