Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1854, sida 1

Jan af vår march öfverallt goda qvarter och fulla förråder, tills vi i Czereja fingo veta att ryssarne afbrändt Mohilev, som låg i vår väg, och att armåen skulle vända sig in åt Severien, för att der stöta till konungens. Här frågade Holzt sin maka, om hon ej redan pröfvat nog af en krigsmarschs besvärligheter, och föreslog henne att begifva sig in åt Lithauen, till sina slägtingar, men hon ville icke lyssna dertill. Kort derefter föreföll det olyckliga slaget vid Liesna, som med sin dyrköpta seger blef förebudet till våra stundande motgångar. Här började också missödena att sätta hjeltemodet och ståndaktigheten af Marias karakter på hårda prof. När regementerna, efter träffningens slut, åter samlades, för att, skyddade af det påfallande mörkret, draga sig undan för en öfverlägsen fiende, mot hvilken de icke hade styrka uthärda ännu en sådan seger, saknades Holzt på sin plats. Då ilade hans maka till fältet, der striden stått. Till en liten skogsdunge, der ryssarne trenne gånger blifvit anfallna af vårt fotfolk, och der striden varit som skarpast, leddes hon af sina aningar. Der, bland blodet och de stympade liken, sökte hon och fann sin make. Blodet flöt ur hans öppna sår, men hans hjerta klappade och hans pulsar rörde sig ännu. Maria bandt sin näsduk öfver hans sår och släpade honom på sina axlar med sig, tills hon träffade några soldater, hvilka lade honom på sina kappor, och så, liksom i en hängbår, buro honom till bagaget der de sårade förbundos och funno sin skötsel. Från denna stund var Maria upptäckt. Hon lemnade icke ett ögonblick sin makes sjukvagn. Till fots följde hon den dagarne igenom, och omgaf den lidande med dessa tusende små välgörande omsorser, som blott qvinnan kan uppfinna, och som i ödemarken liksom i palatset öfvar samma magiska verkan på vårt lif. Upptäckten af hennes hjeltemod och åsynen af hennes trogna uppförande gjorde henne snart till hela regementets afgud; generalbefälhafvaren hade icke hjerta att krossa så mycken kärlek, utan tillät henne, tvert emot det allmänna förbudet för qvinnor, att åtfölja sin man; hvarje officer helsade henne med vördnad och hvarje soldat gjorde honnörstecknet för henne, såsom för sin förman. En hvar egnade henne sin aktning, och skulle hafva ansett för en outplänlig skam ej allenast att mot henne tillåta sig någon slags förnärmelse, utan äfven att lemna en sådan ohämnad, om den blifvit henne tillfogad. Så gick hon trygg och hedrad midt ibland en rå och ohyfsad soldatmassa med sin skyddande vakt inom sitt eget bröst. Oaktadt vi voro temligen framskridna i September månad,