glömt, om den ock fördragit, detta väldets och srolöshetens verk, den har blott till andra tider förvarat, icke förgräst sitt hopp om hämnd och upprättelse. Men när stunden är inne att med hela nationalkänslans värma, med ett sjelfständigt folks sammanstämmande kraft, och med det heliga löftet att segra eller dö, åter höja de hvilande svenska vapnen, då uppstår tvekan om stridens mål. Från ena sidan höja sig röster, som ropa: Finland kan icke blisva vårt. Dess sympathier ha öfvergått på våra fiender, och de vilja med oss icke hafva att skaffa. Andra vilja åter, obekymrade om följderne deraf för Sverige, att vi skulle befria Finland, för att proklamera dess Jelsståndighet. Vi skulle i det gamla, trosasta brödralandet skapa oss ett nytt Norge!