Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1854, sida 1

llar icke kriget någon betydelse fö Sverige ? I I denna fråga, såsom numera i alla andra höras skiljda åsigter från de båda motsatta läg ren i den politiska meningsstriden. visserli gen, heter det från den konservativa sidan har striden intresse äfven för oss; ty det be segrade Ryssland skall icke mera uppträd med samma öfvermod emot sina grannar son det hittills visat; och om denna makt åte skulle segra, hafva vi dubbelt skäl att vara på vår vakt. För öfrigt göra vi bäst uti att sitt: hemma i fred och ro. Man äfventyrar då in tet, och att vinna eller återvinna — bah hvartill skulle det tjena! Från andra sidan börjar med allt skarpare accentuering höras ett ord, som ännu aldrig saknat genklang i svenska bröst: Finland! — Svensken är icke danad att, med armarne kors, sitta stilla och se på, när kriget rasa invid dess grånsor, när mensklighetens heliga ste intressen stå på spel, och den, som så länge med fräckt hån trotsat all folkrätt och moral, ändtligen i sitt blinda öfverdåd, emot sig utmanat hela det civiliserade Europa. Mäktiga nationer stå i begrepp att lära vår arssiende känna den enda lag, som han synes akta, den starkares rätt. bet är vår sak, för hvilken de kämpa, och vi skulle icke dela stridens faror och ära! Så ungefär talar det liberala partiet, om icke med tydliga ord, åtminstone i sitt hjerta, och det lider intet tvifvel att nationen i sin helhet delar samma tänkesätt. Något annat skulle älven vara till den grad onaturligt, att det förekommer motbjudande att blott tänka sig möjligheten deraf. Hvarje svensk man eller qvinna, som läst sitt säderneslands historia, vet hvem det är vi hafva att tacka för den politiska och materiella vanmakt, hvari vi nu försjunkit, huru man beröfvat oss mer än en tredjedel af vårt land icke genom segrar och vapenmakt, utan, i trots af oupphörliga nederlag, genom svek och förräderi, och huru Sverige med Finland äfven förlorat en nödvändig förmur emot barbariet. Och nationen har icke