Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1854, sida 1

hade vi att sagna oss åt den mildaste luft och de herrligaste dagar. Under dessa gick jag ofta hela milen till sots bredvid Jukvagnen och dess trogna soljeslagerska, och plockade än bär, blommor och mossa i skogarne åt lilla Sigrid — som nu färdades i sjukvagnen, på en liten bräda, slagen öfver den sjukes fötter — och än talade med den unga makan och modren om dessa allvarliga sidor af lifvet, hvilka åsynen af död, lidanden och elände framställa, hvarunder jag lärde hur djupt religionen Islår sina rötter i det sinne, som beherrskas af kärleken. Vår vag började allt mer och mer fördjupa oss i skogar och ödemarker. Hvarje dag besvek oss hoppet att påträffa konunsens armå och erhålla någon visshet om målet för våra mödor. Otåligheten bland trupparne började allt omisskänneligare ge sig tillkänna, sedan hunger och törst blifvit våra dagliga ledsagare i det främmande ödelagda landet; endast Holzts trogna maka klagade aldrig. Hon fann alltid vägen lätt och brödet tillräckligt, äfven då blott några smulor kunde falla på hennes del. Under sådane omständigheter fortsatte vi tåget, tills vi ändtligen, i början af Oktober, stötte på några svenska regementen vid byn Trokanow. Jag vill icke försöka att beskrifva de känslor, som uttryckte sig hos alla, från soldaten till generalen, vid detta efterlängtade sammanträffande, emedan det skulle föra mig från mitt ämne; jag vill blott säga er, att den blåa jackan var som broderstecknet mellan alla, höga och låga, och att både trötthet, möda och hunger glömdes för känslan att vara svensk, och nöjet att få utvexla berättelserna om ömsesidiga mandater. Man hade allmänt förmodat att konungen ämnat intaga Starodub, och der öfvervintra, förläggande sin arme i den bördiga trakten deromkring, men vi fingo nu veta att ryssarne brännt denna stad och att ingen var klok på konungens afsigter. På detta sätt ryckte händelserna oss med allt större makt in i deras ström; och ehuru hoppet om ett önskadt mål nu vek allt längre bort, var det dock förgäfves att söka någon annan tillflykt än i sin egen ståndaktighet och förtröstan till ett högre beskydd. (Forts.)