Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1854, sida 3

Styckegods. En bharnanörderskna. I Steinwärder uppdagades nyligen ett brott, som måste uppfylla hvar och en med fasa. En dag kl. 9 f. m. passerade en tjenstflicka, som var mycket blek, men för öfrigt hade ett ganska fördelaktigt yttre, genom hamnporten. Hon bar en med en blåhvit duk betäckt korg i handen och blef med densamma anhållen. Tulltjenstemannen märkte dervid att flickan knappt förmådde att bålla sig uppe och studsade förskräckt tillbaka, då i den öppnade korgen tvenne nyfödda men liflösa och alldeles oklädda barn framtedde sig för hans blickar. De voro tvillingar (bastanta gossar), af hvilka den ena ännu omkring halsen hade det snöre, hvarmed han blifvit ,Strypts, och med detta var barnet inuti korgen sästadt vid grepen. Att äfven det andra blitvit strypt, blef snart tydligt. Detta qvinliga odjur fördes af en poliskonstapel till stadshuset, hvarest första förböret företogs. Flickan kallade sig i början Anderssen, sade sig vara ifrån Altona, och hafva i hemlighet framfödt bar nen på stjernskansen och haft för afsigt att bära dem till Altona; men snart ändrade hon sin utsago i öfverensstämmelse med sanningen. Enligt denna hette flickan Sophie Sp —, var född i Hannover (nära Stade) och tjenade hos ett herrskap i Steinwärder. Märkvärdigt nog hade man der ingen aning om hennes tillstånd, och hon hade förlöst sig sjelt, gömt de genast efter födelsen strypta barnens lik i haset och, då hon trenne dagar derefter af sin matmoder i ett ärende sändes ut till staden, laggt dem i korgen samt aflägsnat sig, utan att väcka ringaste misstanke. Enligt Sophies sista utsago, hade hon i Hamburg en bekant (måhända barnens fader) till hvilken hon ämnat bära barnen på det han måtte skaffa dem ur vägen. Förut påstod hon, att hon med de små liken ämnat sig till ddödsrafsrarenBarnamörderskan sändes till en början till sjukhuset. BlåKullafärderna. Meddeladt af Prof. A. Cronholm). Redan den skarpsinnige sornsorskaren Grimm upptäcker i Blåkullaresorna vanställda mythiska minnen af hedendomens oslerhögtider och folkfester. De i Skytts härad o. a. inhemska sägnerna om Blåkullakäringar och skärtorsdagsfärder öfverensstämma i alla enskildheter med de vidskepliga föreställnnngarne härom i Danmark och en del svenska landskaper utom Skåne. Käringarne rida på en qvast uppigenom skorstenen, derunder de frammumla: ,I satans uppsatta namn, rätt upp och ut, förbi hvar knut, till verldens slut! Vid förbifarten af något kyrktorn skrapa de malm af kyrkklockorna. Såftamt icke den ofvananförda sormeln noga iakttages. komma de mest groteska misstag att ega rum. En piga, som råkat säga: ,I satans besatta namns, blef hela natten på sin qvast kastad upp och ned i skorstenen, utan att kunna komma ut. En gosse i Gessie hade af 3 käringar, som han förargat, fått 1 par strumpeband af den ena hexan, 2 påskägg af den andra och ett par bullar af den tredje; på föreställning af den mera verldserfarne fadren band han strumpebandet om nafvet på ett hjul och stoppade äggen och bullarne, i stället för att äta upp dem, in i hjulet och slog proppar för öppningen, hvarester det förtrollade sjulet flög högt öfver taket, en luftresa, som förmodligen varit ämnad åt gossen sjelf. För att afvånda ifrån sig dessa skärtorsdagshexornas elaka funder, lade man fordom stål i alla sängar äfvensom hos kreaturen, och ett kors sattes öfver alla dörrar. Blåkullafärdarne låta sig förklara af hedendomens berättelser om 4queldrida, Åutisetor o. d. Asynjorna beledsagades på sina utsarter af qvinnor, som egnade dem en särdeles nitisk dyrkan, Men de från sina throner störtade gudaväsen förlorade sig sedan i skugg-gestalter och brännmärktes såsom afgrundsandar. Hade kättareförföljelserna i södra Europa framdragit många skändliga tillmälen, så skuggades ännu ytterligare denna målning af förbrytelser och utsväfningar, då hexprocesserna tillkommo för att utbilda vantron om trolldomsväsendet till en uniformitet, som lät samma vidskepliga föreställningar genljuda i både södra och norra Europa. Dualismen var starkare utbildad i kristendomen, än i de hedniska religionerna, och nyss-anförda, historiskt kända förhällanden gjorde demonologien lika gräslig, som den i folkvantron blef monoton. Nordboarnes föreställningar om demoniska krafters inflytelse hade ursprungligen något mythiskt egendomligt, hvartill antydningar förefinnas i Eddan och de sednare isländska sagorna, men inga spår efter Thanits-dyrkan upptäckas här. Att föreställningarna om trolldom och Blåkullaresor äro nära nog desamma i Skandinavien oeh i södra Europa, det låter sig förklara af de här lemnade anvisningar. (Ur tidn. ÅSkåne gammalt och nytt.k).