GEORG BGISLAÄIS STäkL v. HOLSTEIN. Romantiserad teckning. Svenskt original.) (Forts. fr. N:o 107.) — Jag fruktar det, men jag älskar henne likväl som en far, ja, som en mor. Hon har sofvit vid mitt bröst, jag har burit henne på mina armar, och skyddat henne för kölden under samma kappa, som skyddat mig. Utan mig skulle hon legat förfrusen mellan de hjertan som varmast älskat henne. Jag har ryckt henne från döden. Detta skall, hoppas jag, hennes mor från himlen skåda, och förlåta mig att jag icke blifvit någon så exemplarisk uppfostrare för qvinnokönet. Vid dessa ord vände sig Hysing bort och torkade obemärkt en tår ur silt öga — barnet märkte det; stannade i sin lek och sade: — Det är om mamma du talar. Då vill jag vara tyst och snäll och höra på. — Ni skulle göra äfven mig ett nöje genom en berättelse om detta lilla barns öde, och det så mycket mer, som jag af det deltagande ni visar, kan dömma, att älven ni kommer att framstå deri. Jag råder er att begagna den tid er lilla herrskarinna tycks vilja lemna er rådrum till. — Alltsör gerna, om jag dermed kan uppfylla också er önskan; men jag ber er påminna er, min kapten, att det finnes händelser af så enkel och rörande beskaffenhet, att hvarje försök att utstyra eller förblommera dem blir vanställande fläckar på den tafla de framställa. Derefter började han: — Kort efter vår sista skiljsmessa, som ni väl torde påminna er, blef regementet beordradt att garnisonera i Riga, der vil också qvarlågo ända tills vi med den öfriga armen under general Levenhaupt tågade af, för att stöta till konungens här. Under första året af vårt vistande på nyssnämnda ställe, samman I vigde jag löjtnant Holzt med en ung Lisslandska. Aldrig har jag sett tvenne menniskor lyckligare genom sin kärlek, eller mera förtröstansfulla blicka emot framtiden än de. Då jag någon gäng talade med dem om de krigiska oroligheterna, som så hastigt! kunde afbryta deras lycka, sågo de på hvarandra, istället för att