Men stormens brus och vägens hot Ej störde alls de två; Som ekens stam med säker fot I klippans grund ses stå, De yoglingar på bergets topp Mot stormen blicka trygga opp. Det var en lust, det var en fröjd, Att i hvart andedrag Få dricka luft på bergets höjd, Det var ett visst behag, Att få en väderbiten kind, Och håret spelande för vind. De länge stått belt tysta der, Och spejat sorglöst blott På vågens dans mot fästet, när I fjerran ljöd ett skott; Och bort vid horizontens bryn Ett skepp stack upp för deras syn. Gif kikarn hit, det är en ryss, Från Cronstadt sluppen ut, Vi få då som vi önskat nyss På långsam hvila slut; Nu skall det kommenderas ,fyr, Och lycka till om hit han styr! En ryss, — den andre återtog, Jag än ej flaggan ser, Men det dock tycks att seglarn nog Ej sig som ryss beter; Hur stolt han klyfver böljans skum, Liksom han sagt: ge Albion rum! Och så de tvistade alltjemt Om ryss och engelsman, Och ingen hade flaggan känt, Som syntes och försvann, Tills skeppet plötsligt närmre sköt, Och solen sig mot vimpeln bröt. Då kände de den gula, blå, Med klufna tungor tre, Och hjertat började att slå, Hur kunde det ej se, Att Sverges kära flagg det var, Som skeppet stolt på toppen bar? Ej Engelsman, ej Moskovit Det lastar ur på strand, Men vänner blott, som fördes hit Från älskadt fosterland, Att se om allt var väl bestäldt, Och hur man kunde må i fält. Till krigarne på bergets topp, Till ynglingarne två, Det förde ock ett älskadt hopp; Två sköna tärnor gå Med lätta fjät snart upp på strand, Och trycka ömt en älskad hand. Men han, som nyss på klippans höjd En ovän tyckt sig se, Nu hviskade med kärlig röst: Ack, hulda, får jag be, Förlåt, jag tog dig för en ryss ... Och svaret ljöd: så tag en kyss! X.