Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1854, sida 2

sara, i hvarjehanda gissningar. Med uppmärksamt öga följde han både Natalia och Ingeborg, men långt ifrån att af deras uppförande och sinnesstämning leda sig fram till någon visshet öfver sakernas förhållande, råkade han just deraf ip i hvarandra alldeles motsägande gissningar. Den förra var våldsam och häftig. Hon anklagade stallmästaren hos generalen för att han velat bryta halsen af den svenske fången, och yrkade på en sträng bestraffning för ett så gement dåd. Hon bestormade läkarn med frågor rörande den sjukes tillstånd, hvarje gång han kom inför hennes ögon, och gjorde spe åt hans konst, som behöfde tiden till hjelp för att bota hvad ögonblicket åstadkommit. Hon tröttnade aldrig att tala om den olyckliga händelsen, och alla omständigheter som dervid förefallit samt, i första och sista rummet, huru stolt och oförskräckt Stael försökt att maniera det vilda djuret, 0. s. v. Ingeborg deremot var, om möjligt, mera stilla och mild än vanligt; hon log likså väl som förr, men det var som om en snyftning fått rum jemte leendet på hennes läppar, och som om ögats glans alltjemt lyste genom skimret af en tår. Hon lade aldrig sitt ord i talet om den olyckliga händelsen, och om Tschammer någon gång sökte förmå henne dertill, sade hon blott: — Ni har hört det. Befria mig från att ånyo upprepa det. — Hon anföll aldrig läkarn med sin frågvishet, men då denne hvarje morgon efter frukosten inträdde för att aflemna rapport om sin patients tillstånd, åhörde hon honom med en uppmärksamhet, som af ingenting kunde afvändas, men utan att hon gaf luft åt någon af dessa rörelser, som kommo hennes fibrer att darra af fruktan och hopp. Tschammer var för litet kännare af det qvinnliga hjertats ädlare instinkter för att veta hur han borde tyda de tecken, som här visade sig, och hvad han skulle tänka om de saker, Ilsom föresallit under ytan af händelsernas sken. De intresserade nonom emellertid för mycket, för att han skulle nöja sig med satt stanna vid toma gissningar; hvarför han beslöt göra ett försök med att kalla Naddins observationsgåfva sig till tjenst. — Hör på, min kära Naddin, — sade han, då han en dag II träffade honom ensam. — När jag lär att närmare känna dig, börjar jag verkligen tro, att du är klokast af alla dem som min gemäl sastat vid sin person. — Af aktning för detta ert omdöme, tillåt mig få påminna er om den erfarenhetslära jag sist upprepade för er. Huru? (Forts.)