Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1854, sida 1

Det sinnes naturer, hvilka, utan att hvarken vara svaga, eller tillbakatryckta af de yttre förhällandenas inslytelse, hafva en oöfvervinnerlig blyghet för blottandet af deras egna känslor, och till dem hörde Alexander. Utan att kunna förmå sin tunga till bekännelsen af sin böjelse, tillvexte denna dag för dag, tills den snart för honom blef en plåga, vid hvilken äfven svartsjukans qval började fästa sig. Han hade nemligen trott sig finna, att hans vackra kusin visade den fångne svensken företräde framför honom, och detta var något som hans stolthet lika litet som hans kärlek förmådde fördraga. Sporrad af dessa begge mäktiga passioner, fattade han ändtligen beslutet att bekämpa sin skygghet och bryta sin tungas band. Furstinnan, som verkligen uppbjudit hela sin förmåga att göra tiden angenäm för sin unga slägting och hans sällskap, hade gifvit befallning om en jagt, hvari äfven Natalia och Ingeborg skulle deltaga; och Gagarin föresatte sig att under den söka ett tillfälle att yppa sitt hjertas känslor och begära den älskades hand. Den afgörande dagen var inne. Det skulle bli en ädel jagt. ty slottets djurgård var upplåten till jagtpark och endast högdjur skulle fällas. Jagtbetjeningen hade förut begifvit sig åstad med hundarne, och de af den högre tjenarepersonalen som skulle uppvakta i herskapets svit suto redan till häst, på slottets nedra borggård, för att sluta sig till kavalkaden då den passerade; utanför slottets trappa frustade hästarna, med sina silfverbeIslagna remtyg och guldbroderade schabrak, och stampade otåligt si sanden, i afbidan på sina ryttare, då dessa ändtligen syntes. Sedan Alexander en gång börjat frukta vådan af Staels personliga öfverlägsenhet, hade han också börjat söka tillfälle att undanskymma den; och för detta ändamål, liksom för att äfven bli qvitt hans sällskap under ridten, och derigenom erhålla så mycket friare tillfälle att språka ensam med Natalia, hade han vidtalat stallmästaren att åt Stael, som var utmärkt skicklig både ryttare och jägare, utse en häst som skulle lemna honom tillräckligt att sköta under vägen, samt åt Ingeborg, hvars kavaljer han naturligtvis skulle blifva, surstinnans gamla lishåst. hvilken stundom behöfde motionera sig, och som sedan han med sin höga egarinna mätt åldrens skiften, råkat i det stationära förhållande, att han aldrig ville röra sig ur fläcken så framt han ej dertill uppmanades af piskans jemna påminnelser. (Forts.)