2 Kapitlet. Vi måste återigen förbigå ett par år, hvilka förflöto utan några tilldragelser, anmärkningsvärda för vår berättelse, och för att, ehuru med sorgset mod, stanna vid det bedröfliga året 1709, som genom det olyckliga slaget vid Pultava öppnade detta sår i Sveas hjerta, genom hvilket så mycket blod förrann, så mycken fosterländsk lifskraft uttömdes, i hvars djup så många ämnen till inre förstörelse samlade sig, och öfver hvilket ärret i mansåldrar ömmade och ännu för historiens och forskningens blick visar den slapphet, som spridt sig från dess blodröda strimma. (Forts.)